Det polska parlamentet har utlyst 2013 som Witold Lutosławskis år.
I motiveringen står bland annat: ”Hans musik framförs sedan över sextio år på världens betydande konsertscener, den utforskar nya kategorier av skönhet och ger oss hittills okända möjligheter att förstå och uppleva dagens värld. Han verkade i den stora europeiska traditionen, från Beethoven och Chopin till Debussy och Bartók, i sitt dagliga liv var han polsk patriot och i sitt musikaliska skapande världsmedborgare.”
Lutosławskiårets invigningskonsert hålls på tonsättarens hundraårsdag, 25 januari 2013, i Nationella konserthuset i Warszawa. Därefter följer ett hundratal evenemang i fyrtio städer över hela världen. Konserter ges med deltagande av stora namn som Krystian Zimerman, Vladimir Ashkenazy, New York Philharmonic och Simon Rattle. Sverigebekantingen Esa-Pekka Salonen ska dirigera en serie konserter i London och har spelat in Lutosławskis samtliga symfonier på skiva
Witold Lutosławski (1913-1994) räknas till de största europeiska 1900-talskompositörerna. Han var även pianist och dirigent, bl a dirigerade han många av sina egna verk. I hans tidigare kompositioner finns influenser från polsk folkmusik, senare utarbetade han sin egen variant av tolvtonsmusik. På 60-talet använde han i några verk s k ”aleatorisk kontrapunkt”, som ger musikerna möjlighet att improvisera inom vissa klangmässiga ramar. Lutosławski har komponerat fyra symfonier. Till hans mest kända verk i övrigt hör Konsert för orkester, Musique funèbre, Jeux vénitiens, Chain I och II samt Paganinivariationerna.
Lutosławski började sin tonsättarkarriär redan före andra världskriget. Under den tyska ockupationen försörjde han sig som barpianist. I början av 50-talet, stalinismens tid, motsatte han sig den hårda politiska styrningen av musiklivet och myndigheterna förbjöd bl a hans första symfoni eftersom den ansågs ”formalistisk”. I tövädret efter Stalins död kunde han börja verka igen och blev snabbt internationellt känd som en nyskapande tonsättare. På 80-talet gav han starkt stöd till Solidaritetsrörelsen och vägrade att uppträda offentligt i Polen så länge kommunistpartiets diktatur varade.
Under sin levnad erhöll Lutosławski många utmärkelser och priser, bland annat den främsta polska statliga utmärkelsen Vita örnens orden (Order Orła Białego), samt det svenska Polarpriset 1993.