”Första” och ”andra” avantgarde

1980-talet innebar en stor förändring i de konsttraditioner som dittills gällt i Polen. Först och främst förändrades den avantgardistiska traditionen, som är mycket stark tack vare två stora polska konstnärer Wladyslaw Strzeminski (1893-1952) och Katarzyna Kobro (1898-1952). Strzeminskis ”unism” inom måleri och den tidsrymdsmässiga rytmen i Kobros konstruktioner är klassiker inom Europas ”första” avantgarde. Två institutioner i Polen är mycket viktiga för att upprätthålla traditioner av detta klassiska avantgarde, Konstmuseum i Lódz och Galleri ”Foksal” i Warszawa, vars tillkomst 1966 sammanföll med s. k. ”andra avantgardet”.

Konstnärerna som började på 80-talet har nytolkat den klassiska och nyavantgardistiska traditionen. Många unga som skulptörerna Miroslaw Balka (f 1958) och Krzysztof Bednarski (f 1953) ansåg sig vara påverkade av Joseph Beuys, tysk skulptör, en av grundarna för den nyavantgardistiska rörelsen Fluxus.
Under 80-talet, efter den stora postmodernistiska offensiven, började man återigen intressera sig för internationellt erkända nyavantgardister från 60-talet. Roman Opalka (f 1931) hade stort inflytande över Wlodzimierz Pawlak (f 1957). Svart-vita, ”slumpartade” geometriska dukar av Ryszard Winiarski (f 1936) blev viktiga för unga konstnärer som Jerzy Truszkowski (f 1961) och Robert Maciejuk (f 1965). Mångfacetterade verk av Krzysztof Wodiczko (f 1943) hade stort inflytande över den samhällsinfluerade konsten under 90-talet.

Den koloristiska traditionen

Den mest tillämpade, och kanske därför så kontroversiella, koloristiska traditionen snarare bekräftas än förändras. Mellankrigstidens konst av medlemmar i s k Pariskommittén (bl. a Jan Cybis, Józef Czapski, Piotr Potworowski, Artur Nacht-Samborski, Zygmunt Waliszewski) lärjungar till Pierre Bonnard och École de Paris, kritiserades redan före andra världskriget och strax efter för esteticism, eskapism och ostentativ pikturalism. Men måleriska ”konstruktioner” utan sociopolitiska sammanhang och övertygelsen om konstens oändlighet har aldrig förlorat sin aktualitet.

Stefan Gierowski (f 1925) har haft en stor betydelse för den koloristiska traditionen. I sin måleriska abstraktkonst förenar han avantgardets kunskap och medvetenhet med koloristisk känslighet och ett budskap, som var viktigt under den kommunistiska ofriheten. 1955 deltog han i de unga konstnärernas utställning i Arsenal som skulle betona konstens etiska värde. Naturordning, harmoni och moral är ett och samma i Gierowskis konst. Under 70-talet var han en förebild för konstnärerna Tomasz Ciecierski (f 1945), Lukasz Korolkiewicz (f 1948) och Edward Dwurnik (f 1943). Efter åratal av koloristiska stilleben och landskap samt koloristisk abstraktion har de börjat med intellektuell och narrativ måleri. De har i sin tur påverkat kommande generationer, framför allt ”Gruppen” (Pawel Kowalewski, Ryszard Grzyb, Ryszard Wozniak, Wlodzimierz Pawlak, Jaroslaw Modzelewski, Marek Sobczyk), som bildades i Warszawa 1983. Även Leon Tarasewicz (f 1957) var direkt påverkad av den koloristiska traditionen.

Den polska affischskolan

Liberaliseringen i slutet av 50-talet är ett fantastiskt exempel på modernismens genombrott, inte bara Krakówgruppen med Tadeusz Kantor utan också den polska affischskolan med Henryk Tomaszewski (f 1914) i spetsen. Affischerna var filosofiska, sammanfattande och sparsamma på gränsen till abstrakta men med stora sociala ambitioner. Den polska affischkonstens stora internationella framgångar ledde till att Affischmuseum bildades i Warszawa 1968 och att Affischbiennalen ordnas sedan 1966. Den visuella affischtraditionen lever ännu hos många yngre konstnärer som Piotr Mlodozeniec (f 1956) och Marek Sobczyk (f 1955), som skapade det mest intressanta grafiska fenomenet under 90-talet ”Zafryki”.
Den världsberömda konstnärinnan Magdalena Abakanowicz (f 1930) har inte påverkat de yngsta. Hennes vävnader och skulpturer, installationer och arkitektoniska projekt har blivit ett kännetecken för den polska konsten.

Återgång till traditionella genre

Unga 80-talskonstnärer konfronterade konsten av ett tidigare årtionde med den situation de befann sig i under krigstillståndet. Bara de bästa kunde motstå den politiska tolkningens tvetydigheter. Konstverkens experimentella karaktär gjorde de obegripliga för de flesta men bekväma för makthavare. De unga var därför tveksamma till avantgardkonstens genomslagskraft. De som började sin bana under 80-talet kände starkare band med ”traditionella” målare, som Tomasz Ciecierski och Edward Dwurnik.

80-talet blev en återgång till de traditionella genrerna: måleri, skulptur, arkitektur och hantverk. Det var en naturlig postmodernistisk reaktion mot utsuddande av gränser under nyavantgardets tid. Det var en återgång till källorna, till fundamentala frågor konstens mening. Avantgardet var inte längre attraktivt som konstens språk eller experiment utan bara som livsåskådning.

Konsten och det politiska genombrottet Motståndets tid, 80-talet, avslutades med stora förändringar i statens kulturpolitik. Det var dock inte bara positiva förändringar. Å ena sidan man fick fri tillgång till den ocensurerade kulturen, å andra sidan drabbades den ekonomiskt svaga gruppen, som tidigare garanterats existensminimum men förlorat det i den fria marknaden.

De som började sin bana efter 1989 gynnades av förändringarna. Den viktigaste utställningslokalen för experimentell konst – Centrum för Samtida Konst i Zamek Ujazdowski i Warszawa fick en ny chef, Wojciech Krukowski (ledare för teatern ”Akademia Ruchu”, som deltar i Documenta i Cassel). Även den mest betydelsefulla utställningslokalen i Warszawa – ”Zacheta” fick en ny ledning (Anda Rottenberg). Samma år bildades privata Galeria Starmacha i Kraków.

Mellan media och kropp

Efter 1989 upphörde konstens intresse i politik. De politiska motiven kan bara märkas i Jerzy Truszkowskis måleri och i monumentalfoto av Zofia Kulik (f 1947). I båda fallen har vi den totalitära maktens symboler, politiskt spel och betraktelse över alla totalitära system. En återgång till ny media (fotografi, video, billboard, TV, elektronisk överföring) tycks vara kännetecknande för den polska konsten i seklets sista decennium.

Massmedvetandets stereotyper uttrycks starkast hos Zdzislaw Libera (f 1959) i Lego bitar, som man kan bygga koncentrationsläger med. Det nya inom konsten i Polen är masskulturen och massmedians påverkan. Att skapa bilder är inte längre konstnärernas domän utan reklammakarnas. Friheten betyder effektivitet.
Det mest iögonfallande i polsk konst under 90-talet är dominansen av elektronisk media och frånvaron av måleri. Trots att målarna under ett tidigare årtionde, framför allt Edward Dwurnik, Wlodzimierz Pawlak, Jaroslaw Modzelewski och Pawel Susid just under 90-talet skapade sina bästa verk så är inte konstkritiken intresserad. Konstnären har inte längre någon politisk genomslagskraft.

Leon Tarasewicz (f 1957) är ett bra exempel på de senaste två decenniers förändringar. Han har utvecklats från personliga monumentala och syntetiska landskap under 80-talet till environement, rymdinstallationer med mycket sensuell pigmentbehandling. Man kan säga att den biografiska dimensionen har gett efter för den kroppsliga.

Kroppen som medium verkar vara av stort intresse som motvikt till den stereotyp som bjuds av massmedia, mot den virtuella verkligheten. Kroppsligheten representerar det konkreta mot abstraktionen. Denna fascination har sina källor i performance av 60 och början av 70-talet som i Warszawa representerades av Galleri Repassage, med konstnärer som Wlodzimierz Borowski (f 1930), Elzbieta Cieslar (f 1934), och skulptören Grzegorz Kowalski (f 1942).

Grzegorz Kowalskis utbildade många lärjungar inom den biologiska riktningen. Mest kända internationellt är Pawel Althamer (f 1967) och Katarzyna Kozyra (f 1963). I Grzegorz Kowalskis ateljé skapas medvetet provokativa och drastiska verk. De anknyter till Joseph Beuys idé att det är samhällsmedvetandet och inte själva verket som är konstens materia och målsättning.

Katarzyna Kozyra, som fick pris vid Biennalen i Venedig 1999 för sin videoinstallation inspelad i herrbadet, placerar sitt arbete i en österländsk tradition av badhus och akter. Samma gäller hennes tidigare videoinstallation Olympia (enl. Manet) av 1996.

Miroslaw Balka använder kroppen på ett mera intellektuellt sätt. I installationen vid Biennalen i Venedig 1992 använde han sin egen kropp för att skapa en installation i 60-talets Arte Povero stil.

Mellan medierna och kroppen, så kan man kortfattat kalla konsten i Polen under åren 1991-2000. Allmänt civilisatoriska frågor har tagit politikens plats. Det finns en ovilja att bedöma kulturens situation inför de stora utmaningarna i framtiden.

Biografiska noter

  • Magdalena Abakanowicz (f 1930), Monumentala rymdtextilier kallade för abakaner och skulpturer; en av internationellt mest kända polska konstnärer.
  • Pawel Althamer (f 1967) Performer, skulptör, video, lärjunge till Grzegorz Kowalski; deltog i Documenta i Cassel.
  • Miroslaw Balka (f 1958), Skulptör, uppmärksammad vid Biennalen i Venedig 1992; hans verk finns på världens viktigaste museer.
  • Krzysztof Bednarski (f 1953), Skulptör och performer i Polen och Italien, skapare av Moby Dick – 80-talets mest kända skulptur och Federico Fellinis monument i Rimini.
  • Wlodzimierz Borowski (f 1930), Målare, performer, stor konstnärlig personlighet sedan 50-talet.
  • Tomasz Ciecierski (f 1945), Målare, stort inflyttande över ”Gruppens” målare; deltog i Documenta i Cassel (Babie lato, målning, 1979 r.).
  • Jan Cybis (1897-1972), Målare, medlem i Pariskommittén; ledande polsk kolorist (Stilleben med fjäril, målning, 1931 r.).
  • Edward Dwurnik (f 1943), Målare, narrativa bilder om nutiden, påverkade målarna i ”Gruppen”; deltog i Documenta i Cassel och i Biennalen i Paris 1985.
  • Stefan Gierowski (f 1925), Abstraktionisk målare, en av de främsta levande polska målare. Deltog i utställningen i Arsenal 1955; hans idéer hade stort inflytande över målarna i ”Gruppen”.
  • Wladyslaw Hasior (1928-1999), Skulptör, starka band med polska traditionen och modern folklore.
  • Tadeusz Kantor (1915-1990), Målare, teaterledare, teoretiker, medlem i ”Krakow Gruppen”; en av de främsta inom polsk modern konst med internationellt erkännande (Odysseus återkomst, teaterföreställning 1944; Dåren och nunan, 1963 ; Den döda klassen, 1975).
  • Marek Kijewski (f 1955), Skulptör, under 90-talet skapare av godisskulpturer.
  • Katarzyna Kobro (1898-1952), Skulptris, medlem i avantgardegruppen ”ar”, en av de mest originella inom klassiskt avantgarde.
  • Katarzyna Kozyra (f 1963), Skulptris, performer, videokonstnär; lärjunge till Grzegorz Kowalski; hennes Djurpyramiden orsakade en av de största skandalerna under 90-talet; 1999 utmärkelse vid Biennalen i Venedig för Herrbadet.
  • Zofia Kulik (f 1947), Skulptris, fotogramskapare, under 70- och 80-talen samarbetade med Przemyslaw Kwieki i performance.
  • Grzegorz Kowalski (f 1942), Skulptör, performer, pedagog; lärare till alla de största ”kroppens konstnärer” under 90-talet.
  • Zdzislaw Libera (f 1959), Video och installationer, en av de mest radikala under 80- och 90-talen. Hans Legobitar för montering av koncentrationsläger var mycket kontroversiella 1996.
  • Robert Maciejuk (f 1965), Abstraktionsmålare, en av de intressantaste av den unga generationen.
  • Jadwiga Maziarska (f 1913), Abstraktionist, medlem i ”Kraków Gruppen”; hennes målningar är de mest intressanta i polsk abstraktmåleri under 40- och 50-talen.
  • Piotr Mlodozeniec (f 1956), Grafiker, affischkonstnär, lärjunge till Henryk Tomaszewski.
  • Jaroslaw Modzelewski (f 1955), Målare, medlem i ”Gruppen”; figurativmålning.
  • Jerzy Nowosielski (f 1923), Målare, teolog, dekorationer i kyrkor, medlem i ”Krakówgruppen”.
  • Roman Opalka (f 1931), ;Målare, bor i Frankrike, sedan 1965 ”räknade bilder”; en av mest kända företrädare för 60-talets nyavantgarde.
  • Wlodzimierz Pawlak (f 1957), Målare, performer, poet; medlem i ”Gruppen”.
  • Piotr Potworowski (1898-1962), Målare, medlem i ”Pariskommittén”; under 50-talet en av grundarna av ”Bathskolan” viktig för abstraktmåleri i England.
  • Józef Robakowski (f 1939), Strukturfilmer och video. Medlem i ”Filmformens verkstad”; deltog i Documenta i Cassel (Min videomasokism, video, 1990).
  • Marek Sobczyk (f 1955), Målare, grafiker, medlem i ”Gruppen”.
  • Wladyslaw Strzeminski (1893-1952), Målare, grafiker, lärjunge till Kazimir Malevitj; den främste företrädaren för polskt avantgarde, grundare av gruppen ”ar”; skapare av ”unism”.
  • Pawel Susid (f 1952) , Målare, bilder skapade med mallar.
  • Leon Tarasewicz (f 1957), Målare, aktiv inom vitrysk kulturrörelse i Polen.
  • Henryk Tomaszewski (f 1914), Affischkonstnär, främste företrädaren för den polska affischskolan.
  • Jerzy Truszkowski (f 1961), Målare, performer; under 90-talet samarbetade med Zofia Kulik.
  • Zbigniew Warpechowski (f 1938), Mest känd polsk performer; deltog i Documenta i Cassel.
  • Andrzej Wróblewski (1927-1957), Målare, deltagare i Modern Konstutställning 1948, sedan socialistisk realist och slutligen den främsta målaren vid utställningen i Arsenal 1955.
  • Krzysztof Wodiczko (f 1943), Fordons och föremålsprojekt (Pojazd dla bezdomnych); under 80- och 90-talet, diabilder som projiceras på kända byggnader.
Konst från Polen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.