”Sökande teatern”

Nittiotalet i den Polska ”Sökande teatern”. Det har gått drygt 10 år sedan det stora genombrottet i Polen. Det hade också stora efterverkningar i den polska kulturen och påverkade teaterlivet. Teater, en levande konst som alltid sker här och nu har alltid haft nära samband med verkligheten i Polen. Fram till 1989 var teatern ofta ledande i kampen för frihet och nationell identitet. När den stora drömmen blev sann kom teatern av sig. Den förlorade sin privilegierade plats som en förkämpe för yttrandefriheten. I det nya systemet har också teatern fått underordna sig marknadsmekanismer. De statliga sponsorerna saknade medel, det fanns ingen tradition av privat sponsring och publiksiffrorna dalade dramatiskt.

Början av 90-talet var en tid då allt verkade mera attraktivt än teater. Man hade ett otal möjligheter. Polsk teater med rötter i 1800-tals romantiska dramatik bröt samman. Då började diskussioner om nödvändigheten av ett paradigmskifte inom kulturen. Teatern fick nya former. En del av teatrar (en majoritet med fast ensemble) gav efter för marknaden och började med underhållning. De som inte ville göra eftergifter vann i det långa loppet även om det var till ett pris av ekonomiska försakanden. Så här ser det polska teaterlandskapet ut idag.

Döda mästare

Tre stora mästare har definitivt förändrat teatern i Polen med sin framgångsrika experimentala verksamhet. Deras teorier förändrade synsättet på skådespelare och teater. De tre stora reformatorerna var Jerzy Grotowski, Tadeusz Kantor och Konrad Swinarski. De två förstnämnda hade haft stort inflytande över teaterns utveckling i hela världen.

Konrad Swinarski (1929-1975) var främst den stora uppsättaren av polska nationaldramer: Dziady (Förfäder) av Adam Mickiewicz (1973) och Wyzwolenie (Befrielsen) av Stanislaw Wyspianski (1974). Båda uppsättningar gjordes vid Gamla Teatern i Kraków under teaterns bästa år. Genom att bryta den teatrala konventionen fann han en ny väg där teatern handlade om existentiella frågor. Swinarski visade att gränsen mellan verklighet och teater är mycket tunn. Förutom polsk romantik var han också intresserad av samtida dramatik och av Shakespeare. Han satte också upp Brecht (Tolvskillingsoperan, 1958), Dürrenmatt (Herr Traps äventyr, 1965), Weiss (Marat/Sade, 1964, 1967).

Jerzy Grotowski (1933-1999) revolutionerade teatern över hela världen. Han ändrade också skådespelarens roll och arbete. Även föreställningen fick nya uppgifter. Det var inget spektakel utan en förändringsprocess med både skådespelare och publik. Ett mindre antal iscensatta föreställningar (bl. a. Akropolis enl. Wyspianski, 1962; Ksiaze niezlomny (Den ståndaktige prinsen) av Slowacki, 1965; Apocalypsis cum figuris, 1968 r.) och en övergång till verksamheten utanför teatern och brytningen med teatern ledde till att han formulerat nya uppgifter för konsten som ett redskap för att ta människan till platser som inte kan nås med andra metoder. Grotowski flyttade från Polen (sedan 1985 arbetade han i Italien). Många av hans arbeten är fortfarande mycket gåtfulla. Sedan 1990 finns i Wroclaw ett Forskningscentrum av Jerzy Grotowskis verksamhet och Teaterkulturella forskning.

Tadeusz Kantor (1915-1990) var teaterns eremit. Han arbetade länge under svår ekonomisk press innan han fick någon uppskattning. Hans teater Cricot 2 hade inte ens en repetitionslokal. Kantors stora internationella framgång började med premiären av Den döda klassen (1975), en föreställning som hör till ”Dödens teater”. Kantor, med rötter i konstnärsavantgarde i Kraków, skrev, som sig bör flera teatermanifester. Han kommenterade alltid sin teaterverksamhet. I sin definition av ”Dödens teater” berör han en av teaterns största hemligheter. ”Konsten tar upp livets mest fascinerande sida, det oföreställbara – dödsbegreppet”. Kantors föreställningar med en intensiv exploatering av minnets mekanismer var ett försök att gå bortom livet. Konstnären själv var experimentets huvudperson som ville behärska förgänglighetens och dödens gåta. Han hade en kärlek -hat relation till döden. Kantor skapade inte bara ett eget poetiskt teaterspråk utan framför allt ett sökande på gränsen mellan liv och död.

Gamla mästare

För Andrzej Wajda är teatern ett intresse vid sidan av filmen. Han är mest intresserad av historien och dess inflytande över individen. Hans bästa föreställningar är Fjodor Dostojevskijs: Onda andar (1971), Nastasja Filipovna (1977) och Brott och straff (1984). Hans stora verk och kommentar till den nya polska verkligheten efter 89 är Hamlet, efter Shakespeare, som inledde en diskussion om teaterns plats och roll i den nya verkligheten. Föreställningens huvudperson var en skådespelerska (Teresa Budzisz-Krzyzanowska), vilket underströk dess metateatrala karaktär. Åskådarna trängdes i skådespelerskans garderob medan hon repeterade rollen. De kunde ibland se handlingens baksida. Hamlet som plötsligt kastats ur historiens stora drama och ensam står inför den stora frågan – att vara eller icke vara – som generellt gällde hela teatern och alla skådespelare. Wajda är en institution i Polen och har under sista tiden haft stora framgångar på biografer och TV-teatern.

Jerzy Jarocki kommenterade den nya verkligheten med Witold Gombrowiczs Bröllopet (1991). Det var hans sjunde uppsättning av pjäsen. Föreställningen handlar om maktmissbruk och frihet och är en av de bästa under det senaste decenniet. I Polska Teatern i Wroclaw satte Jarocki upp Tjechovs Platonov (1993) och Platonov. Den ospelade akten (1996). Till de viktigaste under 90-talet hör en uppsättning av Kleist (1994) och Goethes Faust (1997). Jarocki är också en framstående pedagog.

Jerzy Grzegorzewski har skapat en mycket personlig teater. Sedan 1982 leder han Teatr Studio i Warszawa där han gör experimentella föreställningar. Han är klipper bort stora delar av texten och blandar friskt Beckett med operett. Varje föreställning visar på teaterns oerhörda potential som uttrycksmedel och kapacitet att ta till vara det som hör till musiken och den visuella konsten. Han är aldrig övertydlig och lämnar utrymme för åskådarens egen tolkning. Hans föreställningar är alltid ironiska, och skenbart oengagerade. När han 1997 utnämndes till direktör för Nationalteatern visade han att ironin hjälper folk att tänka och kan vara uppbyggande för den nationella identiteten. Under 90-talet satte han upp bl. a. Tjechovs Onkel Vanja (1993), La Bohème enl. Wyspianski (1995), Dziady (Förfäder) – 12 improvisationer (1995), Novembernatten av Wyspianski (1997) och Bröllopet av Gombrowicz (1998).

Krystian Lupa (f 1943), liksom Tadeusz Kantor en gång i tiden, har skapat en unik teater med ett speciellt språk. Han har också fått vänta länge på framgångar. Idag räknas Lupa som en av de främsta med stora framgångar i hela Europa. Han har en mycket synsätt på tid, rymd och skådespelare. Scenens fjärde vägg bildas av halvgenomskinnligt nät eller parallellt löpande vertikala linor. Skådespelaren stängs in i människosjälens laboratorium. Skådespelaren låtsas inte. Lupa kräver en oerhörd koncentration och mod. Han är ingen effektmakare utan vill visa nutidens andliga tillstånd. Lupa sätter upp mästerverk, ofta egna omarbetningar. Hans analyser är mycket hoppfulla, i den sönderfallande världen är konsten mänsklighetens hopp.

Krystian Lupa har gjorde sina viktigaste uppsättningar på Gamla Teatern i Kraków, bl. a. Dostojevskijs Bröderna Karamazov (1990), Rilkes Malte (1991) Kalkverk av Thomas Bernhard (1992), Sömngångarna av Hermann Broch (1995, 1998), Immanuel Kant av Thomas Bernhard (1996), Syskon av Thomas Bernhard (1996). Krystian Lupa är också pedagog vid Teaterhögskolan i Kraków.

Vulkanisk styrka

Det var först i slutet av 80-talet som unga regissörer kom till tals. De har inget gemensamt förutom att de är verksamma under samma tidsperiod. De flesta av de ”yngre begåvade” är Krystian Lupas lärjungar. De främsta är Grzegorz Jarzyna, Krzysztof Warlikowski, Anna Augustynowicz och Piotr Cieplak. De var först att uppmärksamma att efter 1989 har inte bara det politiska systemet utan också teaterbesökarna förändrats. De vände sig till yngre publik, och använde masskulturens språk för att locka dem till teatern och för att överföra den nya verkligheten till kulturens domäner. Deras liberala teater gav ett nytt hopp om en ny dialog och fullsatta teatersalonger.

Grzegorz Jarzyna, den yngste av dem, är konstnärlig ledare för Teatr Rozmaitosci i Warszawa, de ”yngre begåvades” huvudkvarter där de chansar friskt för att skapa en ny teaterestetik och nå till nya publikgrupper. Han debuterade med Bzik tropikalny (Tropikfeber) enligt Stanislaw Ignacy Witkiewicz (1997). På Gamla Teatern i Kraków satte han upp Yvonne av Witold Gombrowicz (1998), i Warszawa Brad Frasers Oidentifierade mänskliga rester och kärlekens sanna natur (1998), Hjärtats magnetism av Aleksander Fredro (1999) och Dr. Faustus av Thomas Mann, ett samarbete mellan Polska Teatern i Wroclaw och Hebbel Theater i Berlin (2000). Jarzyna kan mästerlig behärska både scenen och publiken. Med stor förkärlek för pastisch och teaterkonventioner försöker han återspegla nutiden i traditionens spegel och vice versa.

Anna Augustynowicz, ledare för Teatr Wspólczesny i Szczecin, tar upp upplösningen av de mänskliga relationerna. Hon skyr inte brutala medel och häftiga teatrala lösningar. Hon spelar gärna klassiker anpassade till den vulgära vardagen. Hennes bästa föreställning är Min lever är meningslös (1997) enligt Werner Schwab. Världen ser ut som efter en stor katastrof och enda flyktvägen och botgöringen är döden.

Krzysztof Warlikowski har mycket intressanta nyuppsättningar av Shakespeare. Han har redan satt upp Så tuktas en argbigga (1998), En vintersaga (1997), Hamlet (1999), Pericles (på Piccolo Teatro i Milano, på inbjudan av Giorgio Strehler), Trettondagsafton och Stormen (båda på Stadt Theater i Stuttgart). Jan Kotts Shakespeare tolkningar har under långa tider dominerat i Polen. Det var historien som styrde världen. Warlikowski ser Shakespeares dramer som existentiella. Hans föreställningar är en uppgörelse med den postmodernistiska konstfilosofin. Hamlet spelas som en familjekrönika utan politiska undertoner. I Så tuktas en argbigga ändrar han slutscenen, så Katarina talar som en feminist och ifrågasätter den traditionella ordningen.

En annan författare som sätts upp av Warlikowski är Bernard Maria Koltes. Roberto Zucco och Västkusten är två vandringar i den dunkla nutiden, som försöker återskapa ritualen, även om vägen dit är döden. Regissörens försök med Gombrowicz var också mycket lyckade. Under sista tiden sätter Warlikowski upp operor, som världspremiären av Roksana Panufniks Musikprogram och Don Carlos i Warszawa.

Warlikowski samarbetar med Malgorzata Szczesniak – den duktigaste unga scenografen och med tonsättaren Pawel Mykietyn. De har ett mycket inspirerande samarbete.

Piotr Cieplak tenderar åt den naiva teatern. Hans bästa uppsättningar oscillerar kring religiösa frågor: Historien om Herrens Ärofulla Återuppståndelse (1993, 1994) bygger på 1500-talets mysteriespel av Mikolaj z Wilkowiecka. Suassunas Historien om den barmhärtiga (1998) är ett försök att skapa en modern moralitet. Cieplaks teater vänder sig till ungdomen och har dess fulla stöd.

Alternativ teater

Alternativteater har sedan 60- och 70-talen spelat en nyckelroll i Polen. Det var en plats för bestämda åsikter (ofta utsatt för politisk förföljelse) liksom för en ny estetik och nya uttrycksmedel. Det var en plats för konstnärliga experiment som så småningom tagits till vara av institutionsteater. Teater Åttonde Dagen, Provisorium och Rörelsens Akademi verkar fram till dagens datum och är inte bara levande legender utan skapar mycket intressanta uppsättningar som, om man kan använda begreppet, räknas till alternativets klassiker. Det finns få ”yngre alternativa”. Denna teaterform har förlorat sin popularitet, den är inte längre det huvudsakliga uttrycksmedlet för revoltörer. Det alternativa idag är framför allt arbetssättet och oberoende från institutioner. De mest intressanta grupperna är Resebyrån, Porywacze Cial (Body Snatchers) och de yngsta Otwock kommun.

Resebyrån, bildad av Pawel Szkotak i Poznan, har lärt sig det mesta av Teater Åttonde Dagen. De började med ironiska iakttagelser av den nya verkligheten. Så småningom blev uppsättningarna poetiska och metafysiska. De har verkat som gatuteater då om folk inte vill gå på teater så måste teatern komma till folket. Resebyrån spelar över hela världen och har fått flera priser (bl. a. Fringe First i Edinburgh 1995). Bästa uppsättningar är: Giordano – en poetisk berättelse om sanning och konsekvens, om människovärde och offervilja; Carmen Funebre – om krigets grymhet, en protest mot händelserna i forna Jugoslavien och det nyaste gatuteaterspektaklet Selenauter, som visar det totalitära framgångarnas destruktiva kraft som bara kan besegras av poesi.

Body Snatchers verkar också i Poznan. Namnet är taget efter Don Siegels film med samma titel där rymdvarelser angriper jorden och människor ersätts med själslösa kopior. Teatern började sin verksamhet 1992. Man visar det kommersiella paradisets dolda mekanismer och försöker återupprätta värdehierarkin.
Det mest radikala alternativa förslaget är teaterverksamheten i Sällskapet Otwock Kommun. De verkar sedan början av 90-talet i Otwock utanför Warszawa.

enna anarkistiska grupp började sin teaterverksamhet 1998. Hittills har de gjort tre uppsättningar: Utan titel, Städerna och Man måste döda den första Guden, som alla har en mycket speciell teaterritual och kämpar för större yttrandefrihet inom teatern. Sällskapet Otwock Kommun är ett bra exempel på förnyelsen inom den engagerade teatern.

Man bör också nämna Sällskapet Wierszalin från Suprasl, som blev berömt under 90-talet för sin mycket speciella dockteater. Gruppen leds av Piotr Tomaszuk, och de flesta av pjäserna är skrivna av Tadeusz Slobodzianek, ansedd som en av de intressantaste dramatiker. Föreställningarna är inspirerade av den polsk-vitryska kulturen.

Nationalscen

Nationalteatern i Warszawa grundades 1765. Det var den första polska yrkesteatern öppnad av den sista polska kungen kort innan Polen delades. Denna mycket viktiga scen för polackernas nationella identitet har en stormig historia. Efter en stor brand och till synes ändlös återuppbyggnad började man diskutera teaterns framtida profil. Den 19 november 1996 invigdes den återuppbyggda teatern med Förfäder av Adam Mickiewicz, som sattes upp i Kraków av teaterns nuvarande ledare Jerzy Grzegorzewski.

Grzegorzewski sätter upp Stanislaw Wyspianskis dramer och egna föreställningar. Han samarbetar med teaterns forna ledare Kazimierz Dejmek och Adam Hanuszkiewicz. Man skapar både ett levande museum och experimentell teater med djärv modernistisk form. Grzegorzewski, en riksironiker som ledare för den nationella scenen borgar för uppsättningarnas höga intellektuella kvalitet.

Den andra teatern som har status som nationalscen är Gamla Teatern i Kraków. Efter andra världskriget anses teatern tillhöra de främsta i Europa. Det är en fördel att ligga långt ifrån den politiserande huvudstaden. Tadeusz Kantor, Jerzy Grotowski, Konrad Swinarski, Jerzy Jarocki, Andrzej Wajda, Jerzy Grzegorzewski, Kazimierz Kutz har samarbetat med Gamla Teatern i Kraków. Nationalteatern i Warszawa grundades 1765. Det var den första polska yrkesteatern öppnad av den sista polska kungen kort innan Polen delades. Denna mycket viktiga scen för polackernas nationella identitet har en stormig historia. Efter en stor brand och till synes ändlös återuppbyggnad började man diskutera teaterns framtida profil. Den 19 november 1996 invigdes den återuppbyggda teatern med Förfäder av Adam Mickiewicz, som sattes upp i Kraków av teaterns nuvarande ledare Jerzy Grzegorzewski.

Grzegorzewski sätter upp Stanislaw Wyspianskis dramer och egna föreställningar. Han samarbetar med teaterns forna ledare Kazimierz Dejmek och Adam Hanuszkiewicz. Man skapar både ett levande museum och experimentell teater med djärv modernistisk form. Grzegorzewski, en riksironiker som ledare för den nationella scenen borgar för uppsättningarnas höga intellektuella kvalitet.

Den andra teatern som har status som nationalscen är Gamla Teatern i Kraków. Efter andra världskriget anses teatern tillhöra de främsta i Europa. Det är en fördel att ligga långt ifrån den politiserande huvudstaden. Tadeusz Kantor, Jerzy Grotowski, Konrad Swinarski, Jerzy Jarocki, Andrzej Wajda, Jerzy Grzegorzewski, Kazimierz Kutz har samarbetat med Gamla Teatern i Kraków.

Andra teatergrupper

Sällskapet för Teaterpraktik Gardzienice grundades av Wlodzimierz Staniewski 1976 i en by utanför Lublin där gruppen fortfarande har sitt huvudsäte. Staniewski har då just avslutat sitt 5-åriga samarbete med Jerzy Grotowski. Gardzienice gör teaterföreställningar men framför allt bedriver etniska och antropologiska forskningar inom folkkultur och på detta sätt formar framtida föreställningar som allt mera påminner om nutida mysteriespel. Gruppens nyaste uppsättning Metamorfoser (1997) har undertiteln etnooratoriet. Gruppen levnads- och arbetssätt påminner om klosterlivet. Störst intryck gör föreställningar som sätts upp i byn som ligger långt bortom de civilisatoriska förändringarna.

I Lublin verkar sedan tiotals år teater – Leszek Madziks – Katolska Universitetets Plastiska Scen. Madzik försöker utröna dödens gåta. Uttrycksmedel blir allt mer sparsamma i hans föreställningar, ingen färg och lite ljus. Han balanserar hela tiden på gränsen till det synliga och försöker övertyga publiken att man kan se i mörker. Skådespelare, studenter vid Katolska Universitetet i Lublin, som byts allteftersom, behandlas som ett visuellt tecken, lika med föremål, ljus och rymd.

Biografiska noter

Grzegorz Jarzyna
Debuterade med Bzik tropikalny i Teatr Rozmaitosci i Warszawa, efter att har avslutad registudier vid Teaterhögskolan i Kraków. Konstnärlig ledare för Teater Rozmaitosci. Har satt upp bl. a Yvonne av Gombrowicz på Gamla Teatern i Kraków; Oidentifierade kvarlevor, Hjärtats magnetism; Doktor Faustus; Furst Mysjkin. Flera viktiga teaterutmärkelser, senast Grand Prix vid Kontakt Festivalen för Hjärtats magnetism.

Krzysztof Warlikowski
Registudier vid Teaterhögskolan i Kraków. Arbetar huvudsakligen i Warszawa och utomlands, bl. a. i Stuttgart, Milano, Tel-Aviv, Zagreb. Han har gjort uppsättningar av Koltes och några nytolkningar av Shakespeare.

Anna Augustynowicz
Registudier vid Teaterhögskolan i Kraków. Sedan 1991 arbetar med Teatr Wspólczesny i Szczecin, där hon debuterade med Klatwa (Anatema) av Wyspianski. Sedan september 1992 konstnärlig ledare för teatern. Satte upp bl a Mloda smierc (Ung död) av Grzegorz Nawrocki och Min lever är meningslös av Werner Schwab, som belönades 1998 vid Regifestivalen ”Interpretationer” i Katowice med huvudpriset – ”Laur Konrada”.

Piotr Cieplak
Registudier vid Teaterhögskolan i Kraków. Debuterade 1989. Fick Grand Prix vid Opole Teaterkonfrontationer 1994 för Historien om Herrens Ärofulla Återuppståndelse på Teatr Wspólczesny i Wroclaw. Mellan januari 1997 och september 1998 konstnärlig ledare för Teatr Rozmaitosci i Warszawa. Hans senaste uppsättningar är Kubus P. på Teatr Studio i Warszawa och De muntra fruarna från Windsor på Teatr Powszechny (Allmänna Teatern) i Warszawa.

Teater i Polen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *