Ett decennium som avslutades med Oscar

För polsk film har årsskiftet 1989/90 haft en stor betydelse. Då föll kommunismen och med den avskaffades censuren. Men å andra sidan fick filmen finna sig i den fria marknaden. Under 80-talet fick ett obegränsat antal amerikanska filmer visas på biografer. De drog främst en yngre publik, de äldre slutade att gå på bio. Polsk film hamnade i ett vakuum med tinande existens i början av 90-talet. Men filmer spelades in ändå, med statliga bidrag, och efter några år med hjälp av TV-kanalen, Canal+ och distributionsbolag. Först efter Med eld och svärd och den stora kassasuccén filmen blivit som banklån blev ett sätt att finansiera filmproduktionen.

Polsk spelfilm 1989-1999

Den plötsliga friheten 1989 gynnade svarta och nihilistiska filmer, som om man ville ta igen det hopplösa 80-talet. De äldre filmskaparna teg. Många misslyckade filmer spelades in. Den enda framstående filmen 1990 var Wojciech Marczewskis Flykten från biografen ”Frihet”, om en censor med alkoholproblem. Den första stora genombrottsfilmen kom 1992 och det var Wladyslaw Pasikowskis Hundarna. Det var det första lyckade försöket att göra en film efter amerikanska mått och filmen blev direkt en publiksuccé, dock lite kontroversiell eftersom många protesterade mot en scen som anspelar på offren av varvsstrejkerna i Gdynia 1970. Filmen var den första av många kommersiella men det gjordes också filmer med högre konstnärliga ambitioner.

En av de viktigaste konstnärliga filmskaparna under seklets sista decennium var Jan Jakub Kolski, som började göra filmer efter 1989. Hans filmer bygger på en mystisk vision av landet. Hans film Janne Vattuman (1993) blev gick hem bland ungdomar som uppskattade originalitet och sällsam estetik. Filmer som följde var gjorda i samma anda, (Cudowne miejsce, 1994; Szabla od Komendanta 1995; Grajacy z talerza 1995). Popielawy bios historia (1998), hans mognaste film är en fantastisk berättelse om en smed som uppfann biografen för drygt hundra år sedan. Och passionen för bio har hela tiden levt kvar inom familjen som en dröm. Filmen är mycket personlig och poetisk.

Viktigast för polsk film fram till mitten av 1990-talet var Krzysztof Kieslowskis: Veronikas dubbla liv samt Blå, Vit och Röd, kallade Trikoloren. Filmerna samproducerades med Frankrike och bara delvis inspelades i Polen, (Veronikas dubbla liv och Vit). Kieslowski förblev en polsk regissör även om hans sista filmer producerades utomlands. Han brukade säga ”Jag gör filmer i dessa länder men jag vill inte bo där. Jag bor i Polen för att jag förstår det som händer här. Om jag hör två personer gräla på gatan så behöver jag inte höra varje ord för att förstå vad det gäller”.

Den polska konstnärliga filmen av seklets sista decennium berörde vissa existentiella frågor. Den originellaste och mest konstnärligt framgångsrike var Andrzej Kondratiuk. Han bekostade själv två av sina filmer: Tidens spinnhjul och Soluret där han berättar om sig själv och sin familj i en blandning av verklighet och dikt. Han har en egen studio på landet där han spelar in sina filmer.

Dorota Kedzierzawska är en mycket begåvad regissör.. Hennes film Kråkorna, (som gått på biografer i Sverige) var en stor händelse under 90-talet. Här visas världen ur ett barns synpunkt, med Artur Reinharts vackra bilder. Hennes nästa film Ingenting, var mörk och dyster och handlade om en riktig händelse, en kvinna som kvävt sitt nyfödda barn.

En ny företeelse inom polsk film är att kända skådespelare gör mycket värdefulla konstnärliga filmer. Ett exempel är Jerzy Stuhr, som redan har gjort fyra filmer En lista över äktenskapsbryterskor, Kärlekshistorier, En vecka i en mans liv, Det stora djuret. Även Krystyna Janda gjorde 1995 filmen Pestka, och Marek Kondrat regisserade 1999 filmen En faders rätt.

Även kända mästare, Andrzej Wajda, Krzysztof Zanussi, Kazimierz Kutz gjorde filmer under 90-talet. Andrzej Wajda gjorde fem filmer Ringen med örnen i kronan, Nastasja, Den långa veckan, Fröken Nikt och den enorma publikframgången – Pan Tadeusz. (6 miljoner biobesökare).

Pan Tadeusz föregicks av en annan stor kassasuccé, filmatiseringen av Med eld och svärd (8 miljoner biobesökare). Jerzy Hoffman fick vänta på ett systemskifte för att få filmatisera denna första del av Henryk Sienkiewiczs trilogi som tar upp den polsk-ukrainska konflikten.(för många år sedan spelade han in Trilogins andra del – Syndafloden och tredje – Pan Wolodyjowski).

Andrzej Wajda fick 2000 Oscar för sitt livsverk. Det bör också påpekas att 1994 fick tre polska medarbetare till Steven Spielberg, utmärkelsen för sina insatser i Schindlers list: scenografen Allan Starski, Ewa Braun för dekoration och fotografen Janusz Kaminski.

Under den beskrivna tiden gjordes bara två filmer som försökte göra upp med Polens kommunistiska förflutna. En lyckad: Döden som en brödbit av Kazimierz Kutz om blodiga händelser vid Wujekgruvan då krigstillståndet infördes den 13 december 1981.

De kommunistiska åren hör till det förflutna. För de unga är det historia, för de äldre deras barndomsland. Så är fallet i Krzysztof Zanussis Cwal (Galopp) om en ung pojke och hans tant som måste klara sig i den nya situationen 1945, med en fantastisk roll av Maja Komorowska.

De filmer som gick hem hos unga biobesökare var kommersiella. Efter Hundarna kom Unga vargar av regidebuterande filmfotograf Jaroslaw Zamojda. Filmen handlar om ungdomsbrottslingar fick stora publikframgångar. Den undre världen var ett mycket populärt filmmotiv under 90-talet. Titelfiguren i två av Juliusz Machulskis filmkomedier, Kiler och 2 Kiler, blir av en slump inblandad i maffia verksamheten.

Under slutet av decenniet debuterade några unga regissörer upp med mycket hoppgivande filmer. Michal Rosa, med sin belönade debutfilm Het torsdag, har redan gjort sin nästa film Farba. Rosas filmer har en sociologisk och moralisk ”touch”.

Den icke-kommersiella filmen är mera intresserat av genomsnittsmänniskan, de unga polska regissörerna är på detta sätt mera lika sina europeiska än amerikanska kollegor. Det finns ett hopp om att amerikaniseringen inom filmen går tillbaka. Urszula Urbaniak visade i sin Järnvägskorsningen en stor medkänsla med sina filmgestalter. Det kan vara värt att vänta på Pawel Lozinskis nästa film. Han visade i sin debutfilm Kratka, (1996) att han söker sin egen väg. Lika intressant är Krzysztof Krauze, som 1999 gjorde en mycket stark film Dlug (Skulden), som vid sidan av Wajdas Pan Tadeusz var den största händelsen inom polsk film 1999/2000. Krzysztof Krauze visade i sin film det nya våldets mekanismer, hopplösheten och den utveckling som följer när ett värdesystem faller samman.

Spelfilm från Polen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.