Objektivet i konstnärens händer
Det totalitära politiska systemet var en stor utmaning för konsten i Polen. De polska konstnärerna hade dock, tack vare den relativt liberala kulturpolitiken, mycket lättare att utveckla nya konstformer, än konstnärer i andra länder inom Sovjetblocket. ”Nyavantgardismen” blev konstnärernas protest mot statspolitiken.
I slutet av fyrtiotalet var Zbigniew Dlubak Polens enda riktigt avantgardistiska fotograf. I andra delen av femtiotalet var de ett tjugotal, för det mesta samlade i olika grupper, som Zdzislaw Beksinski, Jerzy Lewczynski och Bronislaw Schlabs, som 1959 hade en utställning Antifotografi. Beksinski ställde samman konstfoto med reproduktioner till surrealistiska helheter. Lewczynski gjorde serier av affischfoto, notiser eller kasserade föremål. Schlabs ställde ut verk som var fotografisk motsvårighet av ”informell” – måleri. Andrzej Pawlowski, som skapade flera serier av fotografier tagna utan kamera och 1957 ordnade ljusvisningar ”Kineform” tillhörde den avantgardistiska ”Krakówgruppen”.
Under sextiotalet verkade gruppen „Zero-61″, vars mest kända aktion var utställningen ”I en gammal smedja” (Torun 1969), där fotokonsten blandades med föremål funna vid utställningsplatsen. Utställningens skapare (Józef Robakowski, Antoni Mikolajczyk, Andrzej Rózycki, Wojciech Bruszewski) bildade 1970 en annan grupp, kallad ”Verkstad” vid Filmhögskolan i Lodz. Gruppen ”Permafo” (Zbigniew Dlubak, Natalia LL, Andrzej Lachowicz), som betonade av konstens obestämda gränser och kontinuitet, bildades också 1970.
Två stora samlingsutställningar: Subjektiv fotografi 1968 och Sökande fotografer 1971 var mycket viktiga för utvecklingen av fotokonsten. I synnerhet den andra som var mycket nyskapande och hade stora framgångar i Europa, USA och Japan. De kontrkulturella former som då utvecklades ledde till att flera framstående polska konstnärer började uttrycka sig genom fotomedia (bl. a Tadeusz Kantor, Wieslaw Borowski, Zdzislaw Jurkiewicz, Janusz Bakowski, Ireneusz Pierzgalski).
En internationell utställning „The Family of Man” som visades i Polen 1959 hade stor betydelse för flera fotografer, bl. a. Zofia Rydet som 1961 och 1964 visade sina betraktelser över barn och gamla. Sedan började hon systematiskt porträttera folk i deras bostäder och fram till 1990 har hon samlat tjugotusental sådana dokument, huvudsakligen från landet och arbetarförorter i södra Polen. En stor roll spelade också en serie ”Mysterier” av Adam Bujak, som sedan ca 1965 visat levande religion. Pawel Pierscinski och Fryderyk Kremser är företrädare för ”fosterlandsfotografi”. Pierscinski organiserar sedan 1963 ”Polska landskapets biennal” som vid sidan av ”Fotokonfrontationer” i Gorzów Wielkopolski (sedan 1969) är ett fotoevenemang med den längsta traditionen.
80-talet, med bildande av den oberoende självstyrande fackföreningen Solidaritet och krigstillståndet som infördes i december 1981, innebar en större politisering av konsten. Fotograferna dokumenterade strejker och demonstrationer och visade makthavarnas övergrepp i en blandning av nyavantgardistiska traditioner och postmodernistiska företeelser.
Under de åren ordnade Andrzej Batura visningar av sociologisk fotografi, då utgavs serien ”Fotodagbok” av Anna Bohdziewicz och Zofia Rydets dokument. Då organiserade Stefan Wojnecki fotografmöten, som så småningom ledde till en stor utställning Polsk intermedia fotografi under åttiotalet (Poznan 1988).
Nyavantgardets klassiker
Just nu finns det några framstående fotografer som anses vara nyavantgardets klassiker. De orkade motstå den chockartade postmodernistiska omvärderingen av avantgardet under 80-talet och nya förhållanden inom kulturen sedan 1989. En av dem är Zbigniew Dlubak (f 1921), som under många år tillhört de främsta inom konstens analytiska och konceptuella riktning. Efter en kort tystnad, när han i början av 80-talet flyttade till Frankrike, kom hans serie „Asymetrie”. Hans asketiska och noggrant uttänkta målar- och fotoserier har blivit sinnligare utan att för den skull förlora sin intellektuella potential. Under 90-talet hade han flera retrospektiva utställningar i Polen. Han skriver teoretiska texter sedan 1948.
Natalia Lach-Lachowicz (f 1937) räknas också till de stora personligheterna. Under 70-talet samarbetade hon med Dlubak i gruppen ”Permafo”. Många av hennes verk är expressiva fotografier av eget ansikte, andra handlar om de talrika performances, där hon försöker uttrycka människans grundläggande existentiella problem med hjälp av symboler från myter och kristen teologi. Hon är också aktiv inom den feministiska konströrelsen sedan 1975. Hon behärskar flera media (också video, målning, installationer) på ett mycket inspirerande sätt. Hon har också skrivit flera teoretiska texter.
Lika känt i Polen som utomlands var under 90-talet Zofia Kulik (f 1948), som sedan drygt tio år skapar stora kompositioner med fotomontage och duplicering av fotograferade motiv kopierade från TV-program. För henne är det en uppgörelse med totalitarismens ideologi och ett uttryck för funderingar om dominansens, våldets och eftergivenhetens psykologi. Hennes verk är flera meter stora och ser ut som mattor, eller skisser i gotisk arkitektur. Hon har också gjort fotografiska dokument över sitt samarbete med Przemyslaw Kwiek. Under 70- och 80-talet var hon ledargestalten inom den polska alternativa konströrelsen.
Mycket aktiv sedan gruppen „Zero-61″ är Józef Robakowski (f 1939), som nu visar sina verk inom konstfilm, fotografi, måleri och installation. Han organiserar också samlingsutställningar (t ex Bildens energier), gör försök inom telemedia och understryker att all ny teknik är ett tillfälle att frigöra människans kreativitet. Hans ”mekaniskt -biologiska anteckningar” i olika former förenar instinktiv vitalitet förenas med nymedia. Robakowski är också konsthistoriker och har skrivit flera teoretiska och kritiska texter om samtida konst. I sin lägenhet i Lodz har han ”Bytesgalleri”, med verk av konstnärer från hela världen. Under många år samarbetade han med Antoni Mikolajczyk (1939-2000), som under sista perioden huvudsakligen skapade ljusinstallationer som sedan fotograferades. Flera av hans verk är anteckningar av rörliga ljusobjekt under längre tidsavsnitt. Han var också lärare och hade stor betydelse för foto och videokonsten i Polen.
Stefan Wojnecki (f 1929) har sedan 50-talet sökt beröringspunkter mellan vetenskap, teknik och konst. Han är en experimenterande konstnär. Under 80-talet var han mycket kritisk till avantgardets abstraktion och föreslog en postmodernistisk konstmodell med flera parallella sammanhang. Under 90-talet var han verksam vid fotoinstitutionen vid Konstakademien i Poznan, ett viktigt fotocentrum med ”Polsk Foto Biennal” 1998 och 2000.
Ironi, grotesk, självironi
Flera polska fotografer är anhängare av den nyavantgardistiska traditionen, även om banden är mycket speciella. Grupen ”Lódz Kaliska” (bl. a Marek Janiak, Andrzej Kwietniewski, Andrzej Swietlik), bildad 1979 parodierade avantgardistiska strategier i sina angrepp mot auktoriteter, konventioner och förutbestämda konstkriterier.
”Fotologi” (1993) av Krzysztof Pruszkowski (f 1943) var en av 90-talets intressantaste individuella utställningar. Han ställde ut sina egyptiska arbeten och visade ett samband med det ytterst syntetiska i Egyptens gamla konst. Pruszkowski blev berömd med Alexander 1980 om en hemlös i Paris. Sedan skapade han ”fotosynteser”, som visar det generaliseringens relativitet. Ett ironiskt exempel var ”fotosynteser” av 60 T-banepassagerare. Pruszkowski använder inte den digitala tekniken eftersom han (liksom Zofia Kulik) tycker att den manuella har större intellektuell potential. Nu jobbar han med arkivfotoprojekt.
Sedan 80-talet är Wojciech Prazmowski (f 1949) och Grzegorz Przyborek (f 1949) mycket berömda både i Polen och utomlands. Prazmowski använder oftast arkivfoto för att skapa s.k. minnessfärer. Han förenar fotografiets sentimentalism och småskalighet med monumentformens patos. Grzegorz Przyborek började på 90-talet bygga symboliska rymdformer som blev till visuella gåtor, liksom i en surrealistisk målning.
Även Krzysztof Cichosz (f 1955) är intresserad av frågor om världsbildens relativitet och förgänglighet. Han klipper sönder kända motiv i små fragment som han placerar i fler skick av genomskinlig folie. Lika intrikata fotoinstallationer skapas av Konrad Kuzyszyn (f 1961). För honom är det grundläggande människokroppen som visas i delar som ibland påminner om medicinska preparat. Genom långsökta arrangemang försöker han understryka det gåtfulla i livsprocesser och väcka frågor om livets mening. Irena Nawrot (f 1960) betraktar människokroppen som målerisk bakgrund, hon fotograferar kroppsdelar och färgsätter förstoringar. Det materiella i kroppen försvinner.
På gränsen
På gränsen mellan fotografi, performance och videokonst finns sådana konstnärer som Leszek Golec (f 1959), Jerzy Truszkowski (f 1961) och Katarzyna Kozyra (f 1963). Kozyra är mest intresserad av kroppens oundvikliga upplösning och kroppens funktioner, i synnerhet sexualitet. Många av hennes verk är akter och dokument om folk i intima situationer (hon gjorde en videoinspelning i kvinno- och herrbadet) och har väckt diskussioner om konstens moral. Åt samma riktning går sedan 70-talet Jerzy Truszkowski. Hans fotografier är ett uttryck för raffinerad estetik med stympning och våld. Han visar det destruktiva i människans medvetande och fascineras av symbolernas repressiva funktion bakom estetikens skärm. Leszek Golec visar situationer utanför konkreta betydelser.
Waldemar Jama (f 1942) är en konstnär som fascineras av nya visuella former i som kan upptäckas genom fotografi. Han förenar det dokumentära med det kreativa, t.ex. poesi i arkitektoniska detaljer. Jama är verksam sedan 70-talet, liksom Marek Gardulski (f 1952) med sina subtila akter, finurliga ljus och skugga kompositioner och dokument över industriell arkitektur. De, liksom de lite yngre Wieslaw Barszczak (f 1958) och Leszek Wesolowski (f 1965) är svåra att placera inom en riktning. De använder fotografin både som objektivt och personligt uttrycksmedel.
Reklam och bruksfotografi
Under 90-talet fick reklam och bruksfotografi bättre villkor och många kända konstnärer, som Tomasz Sikora (f 1948), Leszek Szurkowski (f 1949) och Maciej Mankowski (f 1949) fick utveckla sig inom detta område. Samma gäller Ryszard Horowitz (f 1939), som sedan 1959 arbetar i USA men är mycket berömd i Polen. Även pressfoto fick bättre utvecklingsmöjligheter. Tidigare fick de oberoende fotograferna arbeta underjordiskt, som under 80-talet Den Oberoende Fotoagenturen ”Dementi”, vars medlem Tomasz Kizny (f 1958) skapade under 90-talet flera dokument och utställningar om totalitarismens konsekvenser i Östeuropa. Framstående polska pressfotografer är: Krzysztof Miller, Slawomir Kaminski, Lukasz Trzcinski, Witold Krassowski, Tomasz Tomaszewski, Piotr Wójcik, Tomasz Gudzowaty.
Viktigaste institutioner
Under flera år spelade Föreningen för Polska Konstfotografer (ZPAF), bildad 1947 en viktig roll som en konstnärlig yrkesorganisation. Större privata möjligheter under 90-talet minskade föreningens betydelse men den har ca 500 medlemmar. I Warszawa finns Polska Republikens Fotoklubb, som förenar fotoamatörer från hela landet.
I Polen finns ca 25 fotogallerier. De viktigaste är: ”Lilla Galleriet” (underavdelning till Centrum för Nutidskonst) och ”ZPAF:s Gamla Galleri” i Warszawa, ”Galleri FF” i Lódz, ”Galleri PF” i Poznan, ”Nedre Slask Fotografi Centrum” i Wroclaw, ”Galleri Pusta” i Katowice, ”Galleri BiB” i Bielsko-Biala, ”Gdansk Fotogalleri”. Dessutom ordnas historiska fotoutställningar på två Museer som har fotoavdelningar, Nationalmuseum i Wroclaw (sedan 1963) och Konstmuseum i Lódz (sedan 1977). Fotografiska Museet öppnades 1987 i Kraków.
Viktiga är också högskolor som sedan 90-talet har kurser i fotografi. Man kan studera hela kursen vid Konstakademierna i Poznan och Kraków och genomgå treåriga kurser i Lódz, Wroclaw, Gdansk och Jelenia Góra. De flesta konstskolor har foto på schema.
Viktiga evenemang under 90-talet: Fotokonferenser ”Europeiskt Utbyte”, organiserade i Wroclaw av konstnären Jerzy Olek. 1998 hade man ”Fotobiennal” i Poznan. Av stor betydelse är också ”Fotokonfrontationer” i Gorzów Wielkopolski sedan 1969 och ”Polska Landskapets Biennal” i Kielce (sedan 1963). Sedan 1989 organiserar Jakub Byrczek samlingsutställningar ”Kontakter” i Katowice. Media festivalen ”WRO” i Wroclaw koncentreras på tekniska förändringar. Allt viktigare blir också den Internationella Fotomässan Polfoto i Miedzyzdroje.
Biografiska noter
Jan Bulhak (1876-1950)
Undervisade fotografi vid Universitetet i Vilnius. Företrädare för ”fosterlandsfoto” som en konstnärlig form av landskapsfoto. En av grundarna för Föreningen Polska Konstfotografer.
Zbigniew Dlubak (f 1921)
Målare och fotograf. Författare till flera teoretiska texter. 1953-1972 redaktör för månadstidskriften „Fotografia”. Bor i Paris.
Zofia Rydet (1911-1997)
Skapare av fotoserien Sociologiska anteckningar, som dokumenterar livet av invånare i Övre Slask och Podhale. Flera fotomontage -serier.
Natalia Lach-Lachowicz (f 1937
Starkt expressiva verk, använder olika media (video, måleri, installationer); tillhör konstens feministiska riktning. Flera viktiga teoretiska texter.
Zofia Kulik (f 1948)
Skapar kompositioner genom fotomontage och mångdubblande. Flera meters stora arbete i form av mattor, mandaler eller konturer av gotisk arkitektur.
Józef Robakowski (f 1939)
Förutom foto sysslar han också med konstfilm, måleri och installationer. I sin lägenhet i Lodz har han en internationell ”Utbytesgalleri”.
Krzysztof Pruszkowski (f 1943)
Skapare av en av de mest intressanta utställningar i senaste decennium Fotologia (1993). Han tillämpar ”fotosyntes”, som går ut på att objekt av liknande typ läggs på varandra.