Metallflickan (eller: Mellan oss är det bara bra) av Dorota Masłowska
På legendariska Teater Galeasen var det Sverigepremiär för Dorota Maslowskas senaste pjäs Metallflickan (eller: Mellan oss är det bara bra) i Jarema Bielawskis översättning och Natalie Ringlers regi. Inga Edwards, Annika Hallin och Sandra Huldt spelar tre generationer kvinnor, var och en med fötterna i sin tids historia. Alla befinner de sig i ett mycket polskt ickerum, fullt med ursköljda syltburkar och recyclade plastpåsar från Lidl.
Dorota Masłowska hör till Polens hetaste dramatiker och romanförfattare. Hon föddes 1983 i Wejherowo nära Gdańsk. I vuxen ålder flyttade hon till Warszawa där hon fortfarande är bosatt, under 2009 var hon dock på ett års stipendievistelse i Berlin. Dorota Masłowska har studerat psykologi och kulturvetenskap men är numera författare på heltid. Hon skriver även krönikor och recensioner i tidskrifter och dagspress.
Dorota Masłowska debuterade vid 19 års ålder med Wojna polsko-ruska pod flagą biało-czerwoną (engelsk titel Snow White and Russian Red). Romanen blev snabbt en skandalsuccé och betraktades som en generationsroman, både genom författarens låga ålder och det kontroversiella ämnesvalet. Den har översatts till ett tiotal språk, dock än så länge inte till svenska. Boken berättar på ett skruvat, parodierat vardagsspråk om några ungdomars liv i en tråkig småstad, där sex och droger hör till de få saker man kan roa sig med. Snow White and Russian Red nominerades till NIKE (Polens motsvarighet till Augustpriset) och författaren fick tidningen Politykas pris Paszport för unga lovande kulturskapare. 2005 kom Paw królowej (Drottningens påfågel), en rimmad roman med hiphoprytm som med distans och lätt cynisk ironi skildrar livet i Warszawas kändis- och musikerkretsar. Romanen belönades med NIKE-priset. Ett år senare, 2006, skrev hon sin första teaterpjäs, Dwoje biednych Rumunów mówiących po polsku (Två fattiga rumäner som talar polska). 2008 kom nästa pjäs, Między nami dobrze jest, som nu får svensk premiär under titeln Metallflickan. Den har tidigare spelats på Schaubühne i Berlin och på teater TR i Warszawa.
”Polen är en ful flicka”
Dorota Masłowska om Metallflickan i en intervju med Justyna Sobolewska i tidningen Dziennik:
Jag låter olika generationer krocka: språk, sätt att tänka och fungera, andra vardagssaker, för att få fram friktionen, avsaknaden av något sådant som ”genomsnittspolacken”, bristen på gemensam grund där alla skulle kunna träffas och säga ”vi”. Allting är ganska makabert och överdrivet i den här pjäsen, men jag tycker nog att det är första gången jag säger något som eventuellt kan vara gott. (…) här finns mitt bejakande av att vara polack och av polskheten, som idag är totalt förhånad, släpad i smutsen och behandlad som någonting fult, som en örfil man har fått av ödet, åtminstone är det så i min generation. (…) Jag kommer ur en generation som objektivt sett är fri från historiska trauman, men vi har fått dem i arv, vi har dem i blodet och det intresserar mig. Polen är en ful flicka i puberteten som inte kan acceptera sig själv, hon skulle vilja plastikoperera hela sig och transplantera allting. Än har inte det ögonblick kommit när hon skulle kunna säga: just så ser jag ut, fint eller fult men just så. Jag tror att pjäsen handlar om förakt, om det alldagliga ständigt kamouflerade hatet.
”Metallflickans patriotism”
Roman Pawłowski, Gazeta Wyborcza:
Dorota Masłowska gör inte upp räkningen med historiska oförrätter och försöker inte bota de polska offerkomplexen (…) Hon ställer en dramatisk fråga om vad som har hänt med samhället snart tjugo år efter att vi fått tillbaka friheten. Varför polackerna är så splittrade, frustrerade, hatfyllda. Varför vi inte har det bra tillsammans. Att ställa dessa frågor har inget gemensamt med vare sig höger- eller vänsterideologi. Det är en konstnärs plikt. Och det är bra att Masłowska har modet att göra det.
”Polsk självironi på tysk scen”
Isabella Waszina, Didaskalia:
Polacker som läser Dorota Masłowskas nya pjäs Metallflickan skrattar sig fördärvade åt sig själva, utlänningar skrattar åt de polska stereotyperna och uppskattar polackernas förmåga till ironisk kritik av sina egna nationella laster. Masłowska har än en gång skrivit en stark, gripande pjäs full av sarkastisk humor, berättad på ett karikerat vardagsspråk (inklusive stavnings- och grammatikfel) och hon har skapat rollfigurer som är ett slags panorama över det polska samhället.