SILVA RERUM — POLSKA INSTITUTETS FÖRFATTARMÖTEN, TISDAGSKVÄLLAR PÅ SÖDRA TEATERNS KÄGELBANA
23 FEBRUARI KL. 19.00
Södra Teaterns Kägelbana, Östra rummet
Inträde: 60 SEK
språk: polska och svenska
RESA LÄSA SKRIVA
efter Ryszard Kapuscinski
”Ibland när jag beskriver det jag gör tillgriper jag den latinska frasen silva rerum — ”skog av ting”. Det är min värld, skogen av ting, och i den lever jag, reser jag. För att få grepp om världen måste man utröna den så fullständigt som det bara går.”
(Ur Ryszard Kapuscinskis Reporterns självporträtt)
Anders Bodegård och Stefan Ingvarsson står som värdar (Stefan tillika tolk) och har till det första mötet i skogen bjudit in två framstående polska reportageförfattare, Wojciech Jagielski och Wojciech Tochman, till ett möte med Bodil Malmsten. Vi ska bland annat tala om hur det går till att resa och läsa och skriva — och om vem som är huvudperson i böckerna de skriver.
Polska institutet i samarbete med Södra Teatern
WOJCIECH TOCHMAN fick sitt stora polska och internationella genombrott med sitt reportage från Bosnien några år efter fredsuppgörelsen i Dayton 1995 (Jakbyś kamień jadła / i engelsk övers. Like Eating a Stone). Han arbetar för Polens största dagstidning Gazeta Wyborcza och har lett ett populärt teveprogram som söker efter försvunna personer. I en intervju har Tochman beskrivit sitt författarskap så här: ”Jag vill skriva så att läsaren tappar aptiten. Så att det gör ont, så att läsaren känner skräcken, kylan eller stanken. Så att han känner sig smutsig, kräks eller gråter av vanmakt.”
Läs mer om Wojciech Tochman
WOJCIECH JAGIELSKI är det stora namnet i den polska reportagekonsten efter Kapuściński. Hans reportageböcker från Kaukasus, Afghanistan, Tjetjenien och Uganda har översatts till flera språk och han medverkar regelbundet i Le Monde och BBC. I Polen har han skrivit för Gazeta Wyborcza och arbetar även där i dag som redaktör. Han säger själv att han ibland känner sig som en representant för en utdöende art, en expert som lever i en tid när kunskap är ett hinder i den journalistik som föredrar den korta formen, den stora katastrofen, det som passar bäst in på rådande stereotyper.
BODIL MALMSTEN, född 1944 är en av Sveriges mest lästa och uppskattade prosaister och poeter. Hon har inte haft många uttalade förebilder i sitt skrivande, men Ryszard Kapuścińskis är en av dem. Han citerar i sin tur henne i sin klippbok Lapidarium IV: ”Att skriva en bra text är ett verkligt helvete”. Två av hennes böcker finns översatta till polska.
REPORTERN ÄR INGEN DIKTAFON. WOJCIECH TOCHMAN
Wojciech Tochman är reporter, född 1969. Sedan 1990 har han arbetat för Polens största dagstidning Gazeta Wyborcza och dess veckobilaga Duży Format, som har blivit det viktigaste forumet för det polska reportaget med namn som Ryszard Kapuściński, Hanna Krall, Małgorzata Szejnert, Mariusz Szczygieł, Wojciech Jagielski, Lidia Ostałowska och Beata Pawlak. Åren 1996-2002 ledde Wojciech Tochman ett teveprogram där man sökte efter försvunna personer. Samma uppgift har stiftelsen ITAKA som han grundade för tio år sedan.
Hans debut i bokform var Schodów się nie pali / Man bränner inte trapporna (2000, 2006). Den framstående reportern Hanna Krall skrev om boken att den tar upp”själens mörka hemligheter” och andra ämnen som hittills varit reserverade för skönlitteraturen. Hon menade att Tochman lyckats utvidga reportaget till nya områden och samtidigt bevara sin känslighet och ansvaret för sin huvudperson: ”Tochman gör mig medveten om denna genres växande girighet. När han skriver om verkliga människor vet han mer om dem än han har rätt att berätta. Reportagets expansionism åtföljs alltså av diskretionens och uteslutandets konst. Kanske den svåraste av alla reporterns plikter.” Boken var nominerad till NIKE, Polens motsvarighet till Augustpriset, år 2001.
År 2002 kom boken Jakbyś kamień jadła (engelsk övers Like Eating a Stone. Surviving the Past in Bosnia, 2008). Författaren återvänder här till Bosnien några år efter fredsavtalet i Dayton 1995, som formellt bevarade Bosnien som en multietnisk stat. De flesta européer har svårt att skilja på 90-talets olika Balkankrig, de tänker att konflikten är över när det finns det ett fredsavtal och allt kommer att bli bra igen. En av Daytonavtalets grunder är att alla ska ha rätt att återvända till sin bostad från före kriget, men hur ska man kunna bo bland mördare och dricka kaffe med dem, och ”hur ska man kunna återvända hem med ett muslimskt barn som ska gå i en serbisk skola, skriva med kyrilliska bokstäver och lära sig att i juli 1995 befriade den serbiska armén Srebrenica från månghundraårig turkisk ockupation”, som Tochman frågar i en intervju med Tadeusz Mazowiecki. ”På det politiska planet skapade fredsavtalet i Dayton en fiktion”, erkänner Mazowiecki (Polens premiärminister 1989-90 och FN:s speciella rapportör om före detta Jugoslavien 1992-95) eftersom ”en statskonstruktion som inte kan överleva är en fiktion”. Konstruktionen består av två delstater och tre folk, som inte kommunicerar med varandra. Tochman beskriver alltså ”tiden efter” i ett land som världspressen sedan länge har tappat intresset för. Det är ett porträtt av ett samhälle som har förlorat allt och inte har något sätt att återvända till normalt vardagsliv.
Córeńka / Den lilla dottern (2005) handlar om Tochmans journalistkollega Beata Pawlak, som mördades av terrorister på Bali. Hon är utgångspunkten för en berättelse som är en blandning av fakta och fantasi, där Tochman än en gång överskrider den dokumentära ramen. Wściekły pies / En galen hund (2007) berättar om den katolska religionens roll i dagens Polen. ”Mina texter är fyllda av skräck inför människor som har munnen full av Gud men egentligen är fyllda av Satan” säger Tochman. ”Jag tror att vi alla skulle må bättre av att ha mindre Gud i munnen:”
Wojciech Tochmans texter har publicerats i den franska antologin La vie est un reportage och i den svenska antologin Ouvertyr till livet som utkom på Brombergs förlag 2003 med Maciej Zaremba som redaktör.
Tochman har också ägnat sig åt reflektioner kring reporterns arbete. I en intervju kommenterar han Ryszard Kapuścińskis ord att reportern måste vara en god människa: ”Jag skulle säga så här: reportern måste för det första vara en människa, för det andra en människa med en bestämd yrkesroll. (...) Jag tror att hela hemligheten bakom ett framgångsrikt reportage är att reportern inte är en diktafon.” Han talar också om att många människor inte vill läsa hans texter för att slippa oroas.
Men Tochman ”vill skriva så att läsaren tappar aptiten. Så att det gör ont, så att läsaren känner skräcken, kylan eller stanken. Så att han känner sig smutsig, kräks eller gråter av vanmakt.”
NUTIDENS JOURNALISTIK ATTRAHERAR MIG INTE. WOJCIECH JAGIELSKI
Bild av Elzbieta Lempp
Wojciech Jagielski är född 1960 och har gett ut fyra reportageböcker från olika delar av världen: Dobre miejsce do umierania / En bra plats att dö (1994, 2005) om Kaukasus; Modlitwa o deszcz / En bön om regn (2002) om Afghanistan; Wieże z kamienia / engelsk övers.Towers of stone: the battle of wills in Chechnya (2004, 2008) samt de afrikanska reportagen i Nocni wędrowcy / Nattvandrare (2009). Jagielski arbetade för den polska nyhetsbyrån PAP 1986-1991 och skrev därefter under många år för Gazeta Wyborcza där han nu är redaktör. Han arbetar även för BBC och Le Monde. På svenska finns han publicerad i reportageantologin Ouvertyr till livet (Brombergs, 2003)
Även om det bara är hans nyaste bok som handlar om Afrika är det ett ämne som Wojciech Jagielski har varit intresserad av sedan 1981. Idag kan han inte riktigt förklara hur det började. Kanske berodde det på att han läste Hemingway, den första författare som verkligen fascinerade honom. Senare studerade han statsvetenskap och råkade mer eller mindre av en slump välja afrikanistik som biämne. Under studietiden reste han några gånger till Arika, vilket för alltid skulle ändra hans syn på denna kontinent: ”Jag såg hur Afrika ser ut och jag förstod att alla dessa fruktansvärda klichéer om att Afrika dör i AIDS eller av hunger eller inbördeskrig är osanna. Sådant händer men det är en liten del av den afrikanska verkligheten. Tyvärr räcker det att det blir strider i Somalia eller rent av i någon stadsdel i Mogadishu för att vi ska flytta över det på hela kontinenten.”
Senare har södra delen av det tidigare Sovjetunionen och Centralasien blivit hans andra specialitet. Det var det som förde honom till Gazeta Wyborcza, där han så småningom åter fick möjlighet att skriva om Afrika. Wojciech Jagielski har sagt i en intervju att tidningen på den tiden inte alls skrev om Afrika förutom nyheterna från Somalia. Jagielskis favoritland har alltid varit Sydafrika, men han skriver också om den dynamiska utvecklingen i Uganda, om Tanzania och Sudan och ibland om Kongo, men ”där känner jag mig hela tiden som en måltavla”.
Wojciech Jagielskis debutbok Dobre miejsce do umierania / En bra plats att dö är en skildring av reportageresor till Kaukasus och därbortom, där det i Sovjetunionens ruiner uppstår självständiga stater som till varje pris vill försvara sina osäkra gränser, även om det innebär återgång till sekelgamla konflikter. I Wieże z kamienia (engelsk översättning Towers of Stone: The battle of wills in Chechnya) berättar Jagielski om Tjetjeniens desperata kamp mot en många gånger starkare motståndare. Det är typiskt för Wojciech Jagielski att han i boken skildrar både mäktiga ledare, här krigets ”utvalda”, som har kriget att tacka för sin maktställning – Aslan Maschadov och Sjamil Basajev – och vanliga människor, tjetjenska byinvånare vars hem har blivit till titelns stentorn där de går i inre exil och försöker överleva kriget. Modlitwa o deszcz / En bön om regn är resultatet av elva resor till Afghanistan under åren 1992-2001. Afghanistan är ett land där allt måste tas på stort allvar, där det inte finns några genvägar, där man på ett kompromisslöst sätt söker det Absoluta, vilket för övrigt leder till en serie revolutioner och kontrarevolutioner. El País skrev om den spanska utgåvan att Jagielski tillhör ”den allt mindre grupp reportrar som arbetar utan brådska, som har tid att verkligen bli vittnen till det de beskriver, att helt enkelt gå till torget och prata med folk (...) Afghanistan kräver av utlänningen att han gör sig av med sitt eget kulturella perspektiv för att kunna förstå detta folks mod, ädelhet och märkliga överlägsenhetskänsla.”
Wojciech Jagielski är själv medveten om att hans skrivsätt inte har mycket att göra med den nutida journalistiken: ”Jag känner mig som en representant för en utdöende art. Och det är sorgligt, för jag har inte ens fyllt femtio. Och ännu sorgligare är det som händer i medierna. Jag lärde mig på journalistutbildningen att man självklart måste ha kunskap om det man skriver om. Man kunde inte hålla på med Afrika, sport eller balett om man inte visste något om saken. Idag är det inte så. (...) Det är bara till besvär om journalisten vet för mycket. För det ska skrivas allt kortare. Om två manussidor är långt i dagens journalistik, vad ska man då göra av sitt vetande? (...) Och varför ska man betala någon som bara är expert på Afrika, för hur mycket kan man vara expert på? (...) Jag är som en mammut från en annan epok. Nutidens journalistik attraherar mig inte alls.
MIN GENERATION STOD MED UTSTRÄCKTA HÄNDER. BODIL MALMSTEN
Bild av Terese Andrén
Bodil Malmsten är född 1944 och debuterade 1977 med diktsamlingen Dvärgen Gustaf, därefter har hon bl a utgivit: Damen, det brinner (1984), Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån (1994), Nästa som rör mig (1996) och Undergångarens sånger (1998). Böckerna Priset på vatten i Finistère (2001), Det är fortfarande ingen ordning på mina papper (2003) och Mitt första liv (2004) har översatts till polska. 2006 utsågs hon till hedersdoktor vid Mittuniversitetet i Östersund. Samma år citeras hon av Ryszard Kapuściński i dennes klippbok Lapidarium IV: ”('Att skriva en bra text är ett verkligt helvete') ‒ Bodil Malmsten i sin fantastiska bok Det är fortfarande ingen ordning på mina papper. ”Och titeln på hennes bok Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig är ett citat från Wisława Szymborskas dikt Nära ögat (i översättning av Anders Bodegård).
När hon var i femtioårsåldern lämnade Bodil Malmsten Sverige och flyttade till den lilla staden Finistère i Bretagne, bland annat för att slippa vara en offentlig person. Flytten till Frankrike är ämnet för Priset på vatten i Finistère, och även om boken inte är självbiografiska delar berättarjaget utan tvekan många drag med författaren: tröttheten på civilisationen och dess vansinniga tempo, ensamhetsbehovet, behovet att rota sig, förenas med naturen och finna sin egen plats på jorden, som till exempel kan vara ett eget hus med trädgård och utsikt mot havet. I en intervju talar Bodil Malmsten om fortsättningen, Sista boken från Finistère. Det är en bok om förlust, säger hon, ”helt annorlunda än den förra. Jag tror den är bättre på många sätt. Där finns mer sorg och mörka toner. (...) Det hemska är ofta roligare att läsa om än trevliga och behagliga händelser. (...) Där finns bara den mörka smärtsamma känslan av förlust av allt jag själv hade skapat. I Finistère var jag gud. Det var jag som skapade platsen, jag byggde mitt hus och min trädgård. Och sedan förlorade jag Finistère på grund av livet, det blinda ödet, en närståendes sjukdom och min egen kropps svaghet som inte orkade med arbetet i trädgården, huset och vården av den sjuka.”
Även Mitt första liv kan sägas handla om förlust. Där återvänder Bodil Malmsten till sin barndom och ungdom hos morföräldrarna i Jämtland, hos en fosterfamilj i Stockholm och i London som au pair-flicka i en rik engelsk familj. Boken är också ett kollektivt porträtt av de generationer som blev vuxna på 1960- och 70-talen, under välfärdssamhällets och framtidstrons tid. Författaren säger: ”Jag föddes 1944 och växte upp strax efter kriget. Då levde alla på hoppet om en bättre framtid. Den skulle komma genom bra skolor och vårdinstitutioner och höga inkomster. Så min generation stod med utsträckta händer och ansåg sig ha rätt till allting. Vi öppnade munnen och stekta sparvar flög in. Vi behövde inte kämpa för något som till exempel min morfar, därför blev vi lata. Vi ville inte ta ansvar för något, vi lämnade alla viktiga beslut till politikerna. Vi röstade på dem utan att bry oss om vad de gjorde med sin makt. Vi lämnade inte över en bättre värld till våra barn än vi fick av våra föräldrar.”
