ANDRZEJ SAPKOWSKI – FANTASYLITTERATURENS NYA FIXSTJÄRNA NU PÅ SVENSKA
Den första berättelsen om häxkarlen Geralt publicerades 1986 i tidskriften Fantastyka och gjorde omedelbart succé i Polen. Sedan dess har det bara fortsatt: fler berättelser, en romanserie i fem delar, filmer, TV-serier, dataspel, många litterära priser (bl a har Sapkowski fem gånger tilldelats det största polska sf/fantasypriset, Zajdelpriset), översättningar till ryska, tjeckiska, franska, spanska, tyska, engelska med flera språk – och nu äntligen också till svenska.
Andrzej Sapkowski är sedan länge bosatt i ett vanligt bostadsområde i industristaden Łódź, men han har en viss svaghet för Stockholm, att döma av ett uttalande:
Jag skulle också vilja bo i ett hus bland en massa grönska, och om jag ändå ska bo i staden – för en stad har trots allt sina fördelar – då skulle jag vilja bo i en stad som Stockholm, där man kan fiska lax mitt i centrum. Eller åtminstone i Toruń, där det är rent och vackert och också nära till fiske. Ibland frågar folk mig: ”Hur kan du skriva när du har en sådan där utsikt från fönstret?” Jag brukar svara att det inte skulle påverka mitt skrivande ens om jag klistrade för fönstret med tidningar. Inte alls! Inspirationen hämtar jag från min inre värld.
Sapkowskis huvudperson, häxkarlen Geralt, är en trollkunnig krigare som hanterar svärdet på ett lysande sätt. Som romanfigur är han någonstans mitt emellan en vandrande riddare, prisjägare och hårdkokt privatdeckare. En häxkarl har till yrke att slå ihjäl monster mot betalning, och i sitt ständiga sökande efter nya uppdrag rör sig Geralt i en medeltida värld full av små feodala kungariken och furstendömen. Det är en värld som verkar ovanligt realistisk för att vara en sagovärld, där människor inte är entydigt goda eller onda utan snarare lite mitt emellan.
Gott och ont och skillnaden där emellan ‒ det är ett av Geralts stora problem. Han vacklar mellan en cynisk prisjägarattityd och viljan att osjälviskt verka för det goda – men paradoxalt nog är det ofta just när han verkligen vill göra gott som det går riktigt illa. Då kommer svärdet fram i tid och otid och blodet flyter i stora mängder.
I sann James Bond-stil träffar Geralt en del kvinnor längs vägen, men hans stora kärlek är den sköna trollkvinnan Yennefer, en fascinerande personlighet med stora magiska krafter, men också ilsken och snarstucken. De två utgör ett omaka par, som har lika svårt att leva med varandra som utan varandra.
Jag anser att det kvinnliga elementet dominerar i naturen, har Andrzej Sapkowski sagt. I allmänhet är kvinnor starkare än män. All makt i världen borde ligga hos kvinnorna. Livet och världen är för allvarliga saker för att lämnas i händerna på oss män.
Andrzej Sapkowski är en stor kännare av fantasylitteraturen med klassiker som Tolkien, C S Lewis och Ursula LeGuin, men med romanserien om häxkarlen Geralt har han också förnyat fantasygenren, befriat den från en hel del romantiska stereotyper och inte minst berikat den med en flödande humor. Sapkowski själv menar att han framför allt har sin egen fantasi att tacka för sina framgångar:
För en författare är fantasi något helt nödvändigt, man kan ju inte skriva något som man inte först har föreställt sig. Den som har problem med fantasin kan inte bli författare. Det är så enkelt som så: har du ingen fantasi så skriv inte. Ägna dig åt något annat yrke. Bli politiker, där behövs varken fantasi eller intelligens. Självklart måste man öva sin fantasi. Jag övar mig genom läsning, men när man frågade D H Lawrence, författaren till Lady Chatterleys älskare, om den saken, svarade han att han aktivt och ofta utövade onani, eftersom en rik fantasi är ett villkor sine qua non för lyckad självbefläckelse. No comments.
Tack vare Ersatz förlag och dess underavdelning Coltso kan nu även svenska läsare få glädjen att följa Geralts äventyr i Tomas Håkansons översättning. Första delen, Den sista önskningen, har nyligen kommit ut i bokhandeln. Del två heter Försynens svärd och kommer ut i början av 2011.
UR BOKEN DEN SISTA ÖNSKNINGEN
Palatsets dörr – och alla fönsterluckor – slogs upp med en smäll. Geralt ryckte till och tittade upp. Ett monster kom rusande rakt emot honom på alléns knastrande grus. Häxkarlens högerhand for blixtsnabbt upp över högra axeln samtidigt som vänsterhanden ryckte kraftigt i läder-remmen över bröstet, och i nästa ögonblick låg svärdets kavel i hans hand. Klingan flög ur skidan med ett frasande ljud, beskrev en kort gnistrande halvcirkel i luften och stannade med spetsen riktad mot den attackerande besten. Vid åsynen av svärdet tvärbromsade monstret så gruset flög åt alla håll. Häxkarlen rörde inte en min. Varelsen liknade en människa och var klädd i fina men slitna kläder försedda med smakfulla men väldigt opraktiska prydnader. Likheten med en människa upphörde dock vid det smutsiga kråset runt halsen – där ovanför syntes nämligen ett enormt huvud, lurvigt som en björns, med enorma öron, två vilda ögon och en skrämmande käft full av krokiga betar och en röd tunga som glimmade som eld.
»Vik hädan, du dödlige!« röt monstret och viftade med labbarna utan att röra sig ur fläcken. »Annars slukar jag dig! Jag sliter dig i stycken!«
Häxkarlen rörde sig inte, sänkte inte svärdet.
»Är du döv? Vik hädan!« mullrade varelsen och gav ifrån sig ett ljud någonstans mitt emellan grisens skrik och råbockens skällande.
Varenda fönsterlucka i huset klapprade och slamrade, grus och puts rasade ner från fönsterbrädorna. Varken häxkarlen eller monstret rörde sig.
»Fly om livet är dig kärt!« röt varelsen, lite mer osäkert nu. »Om inte, så ...«
»Vad då?« avbröt Geralt.
Monstret flämtade till och det monstruösa ansiktet förvreds i en grimas.
»Men titta så modig han är«, sade han lugnt, visade tänderna och kastade en blodsprängd blick på Geralt. »Men ta nu bort det där svärdet om jag får be. Du kanske inte har insett att du befinner dig på gården utanför mitt eget ägandes hus. Eller har man för vana att hota sin värd på hans egen mark där du kommer ifrån?«
»Det har man«, bekräftade Geralt, »men bara om värden hälsar sin gäst med ett vrål och önskar slita honom i stycken.«
