MINNET OCH DEN TREDJE GENERATIONEN
Samtal med den polske filosofen, författaren och journalisten Piotr Pazinski

5 DECEMBER, KL. 17.30
Judiska museet

Samtalsledare: Leonard Neuger
OBS! Obligatorisk föranmälan görs per e-post annika@judiska-museet.se

Utgångspunkten till diskussionen är Piotr Pazinskis senaste bok ”Pensjonat” som berör Förintelsegenerationens barnbarn och deras sökande efter sina judiska rötter och efter olika uttryck – såväl religiösa som kulturella – för deras judiska identitet. ”Pensjonat” är den första polska litterära rösten, tre generationer efter Förintelsen.

Piotr Pazinski är filosof, författare och journalist. Sedan år 2000 är han chefredaktör för den polsk-judiska kulturtidskriften Midrasz. Han har forskat i judisk filosofi samt i judiska teman i världslitteraturen. Förra året blev hans roman ”Pensjonat” nominerad till det prestigefyllda litterära NIKE-priset. Pazinski är också författaren till den uppmärksammade monografin om "Ulisses" av James Joyce, samt ”En personlig guide – Dublin med Ulisses”.

Leonard Neuger är professor vid slaviska institutionen, Stockholms universitet, författare och översättare.

Midrasz är en polsk-judisk kulturtidskrift som sedan 1997 ges ut i Warszawa.

Arr.: Judiska museet, Polska institutet, Forum Suecia Polonia, Vänföreningen för museet de polska judarnas historia

UR ”PENSJONAT” (PENSIONATET) AV PIOTR PAZIŃSKI

Boken kom ut 2009 och belönades med tidskriften Politykas pris Paszport till unga kulturskapare samt nominerades till Polens största litterära pris, Nike-priset.

När vi kom upp till kullens topp och dimman åter lade sig i tjocka slöjor såg Jakub mot buskarna i närheten, suckade djupt och stannade till. Han viskade något, förde liksom ett långt tyst hemligt samtal med sig själv och slog därefter med käppen i marken – så hårt att ett dammoln flög upp över snåren. Och plötsligt vimlade det av pensionatsgäster omkring oss – som i vår trädgård för länge sedan. De var äldre än då, men såg mer bekanta ut i sina mörka korta rockar, rutiga ulstrar och persianpälskragar, i hattar och båtmössor, lågskor och skinntofflor, som gjorde att de nu var lätta att känna igen.
    Där fanns doktor Lewin som gjorde reklam för pensionatets företräden, där fanns hans assistent doktor Centnerszwer, och så faster Grunia och kusin Abrasza, och gamla fru Tecias syster och Moses, han som deltog i spanska inbördeskriget, Świętojerskagatan 11, två trappor över gården med fönster ut mot gården, och hans bror Izrael som blev kvar, han förekom senare i Izaak Feldwurms bok, och så advokat Kirszenberg från Bat Jam, professor Wolpe, dubbelgångare till doktor Kahn med pappersrullen, herr Lifszyc i vit linnemössa, familjen Rabinowicz, Pesja, mor till fru Gienia, köpmannen Lewi, fru Regias far, modebutik och adress på visitkortet, farmor och farfar, folk från pensionatet och från Przyjaciółavenyn, som aldrig kom och hälsade på oss på pensionatet, folk från när och fjärran som jag bara kände från glansiga vykort med vackra frimärken, levande och längesedan döda. De som tog sig ut och alla de som kunde ha tagit sig ut men aldrig gjorde det ‒ det var de flesta. Och de som lyckades fly fast det ändå inte hjälpte. Och så andra, som tågade ut ur Egypten men gick förlorade, som den högste tappade bort någonstans på vägen, och det blev inte minsta spår kvar efter dem.
    - Men säg inget till någon! Jakub tog mig i axeln med all sin kraft, så hårt att det krasade i nyckelbenet, och fläckarna på hans händer blev snabbt mörkare, nästan svarta som på ett lik.
    - Åh Herregud, jämrade sig Leons röst. Jag såg förvånat på honom, för Leon hade aldrig förr åkallat herren Gud.
    Därefter hörde jag bara lösryckta enstaka ord:
    - Och vi var sexhundratusen, så sägs det. Varför förde du oss ut ur fångenskapen? Kunde du inte ha nöjt dig med att hålla oss vid liv där vi var? Vore vi inte lyckligare utan din Tora?
    Det hördes ett sus från folkhopen i ytterrockar. Vad är det han säger? Han är galen, nu har han fått en riktig knäpp! Men ingen hade minsta avsikt att besvara hans uttalanden, och han fortsatte ursinnigt:
    - Herre Gud, kan du inte bryta denna kedja av stympade generationer! Bryt och få ett slut, hämta hem mig och alla de där andra. Ta oss under din närvaros vingar och omfamna oss så att vi kan somna lugnt och lyckligt utan att hemsökas av mardrömmar. Och må vi införlivas i det eviga livets knut.
    - Amen! avslutade pensionatsgästerna. Det gick inte längre att skilja dem från de omgivande enbuskarna. Nu sprang han runt som besatt och dunkade med käppen i marken.
    Jag ville fly men kände att något slags kraft höll mig kvar, sög mig fast vid denna plats så att jag inte kunde röra mig, som om mina ben var fjättrade med ett rep, som om jag hörde till Abrams och Malas generation, som om det inte var någon åldersskillnad mellan mig och morbror Simon, inte den minsta springa som kunde skilja våra öden åt. De höll mig i ett järngrepp.
    - Jag kommer till er! ropade jag.
    - Nej nej, varför det, vad är det för påhitt? Han är galen, han har blivit galen helt enkelt! Vilka dumheter han pratar!
    - Det är vår skog, ingen annan får komma hit!
    - Det är Bronkas barnbarn! Vart ska han gå nu då?
    - Och var fanns han på den tiden? Han kanske inte var där alls?
    Den sista i kedjan av generationer som hakas fast på slutet.
    Det var mörk natt när jag kom fram till järnvägsstationen.

Översättning: Tomas Håkanson