Under Nobelpristagarnas vingar

Poesi har en special ställning i den polska litteraturen sedan minst 200 år. Sedan 1795, då Polen förlorade sin självständighet var poesin fram till 1918 mycket viktig för att bevara polackernas nationella identitet. Poeter har fortfarande en särställning i Polen men förväntas skriva ”seriös” poesi. Underhållande lyrik är inte så väl ansedd av den allmänna opinionen.

Två händelser under seklets senaste två decennier hade en fundamental betydelse för polsk poesi. Det var Nobelpriset i litteratur som 1980 tilldelades Czeslaw Milosz och 1996 – Wislawa Szymborska. Det var en mycket viktigt uppskattning av polsk poesi.

Nobelpriset till Milosz hade också en stor symbolisk betydelse för oppositionen i Polen, som firade stora segrar 1980, och som så småningom störtade det totalitära systemet.

Poesins två poler

Den ena – samhällspolitiskt engagerad lyrik som t ex 80-talets krigstillståndets poesi eller de poeter som debuterade under 70-talet som Tomasz Jastrun, Antoni Pawlak och Jan Polkowski. De hade för övrigt svårt att finna sig själva i den nya realiteten. Men flera framstående poeter, som Tadeusz Rózewicz, Adam Zagajewski, de båda Nobelpristagarna, samt de yngres favoriter, Bohdan Zadura och Piotr Sommer lyckades åstadkomma originella konstnärliga verk. Sedan mitten av 80-talet pågår i Polen en diskussion om konsten och poesin skall uttrycka individuella känslor eller behandla viktiga existentiella frågor. Och här ligger den polska poesins andra motpol, med rötter i den romantiska frihetstraditionen, den individuella/filosoferande poesin inspirerad av utländska förebilder och den futuristiskt dadaistiska riktningen.

Polsk poesi efter genombrottet

1989 innebar stora förändringar i den polska kulturen. Litteraturen underordnas marknaden. Poesin hamnade i marknadens utkanter men eftersom förlagsverksamheten decentraliserats blev det lättare att komma ut en debutsamling..

De stora mästarna

Man kan säga att polsk poesi av det senaste halvseklet har flera stora mästare. Två Nobelpris under 15 år och dessutom Zbigniew Herbert (död 1998) och Tadeusz Rózewicz som också tillhör världseliten.

De sista 20 åren i de fyra storas (Szymborska, Milosz, Rózewicz, Herbert) poesi är åren av estetisk sammanfattning. Czeslaw Milosz har en säregen ställning eftersom han har skrivit mycket sedan Nobelpriset. Under 90-talet publicerade han bl. a essäer Metafysisk paus, 1995; Jägarens år, 1990; diktsamlingen Vid flodens strand, 1994.

Andra erkända polska poeter är: Jaroslaw Marek Rymkiewicz, Ludmila Marjanska, Joanna Pollakówna, Artur Miedzyrzecki och Zbigniew Bienkowski.

Socialt engagemang, emigranter, observatörer

”De nya mästarna”, nu i 50 års ålder, är den engagerade poesins veteraner. De kallas ”Generation 68” eller ”Nya Vågen”. De mest intressanta är Stanislaw Baranczak, Adam Zagajewski (som båda bor utomlands, i USA resp. Frankrike), Ryszard Krynicki och Ewa Lipska. Några, som Jacek Bierezin och Jerzy Gizella har aldrig riktigt fått någon chans att visa sin förmåga, andra, som Stanislaw Stabro, Julian Kornhauser, Leszek Szaruga verkra mest som litteraturkritiker och främjare av polsk kultur.

Stanislaw Baranczak var under 70-talet den ledande dissidenten, förföljd av makthavare och censur började han ge ut sina fenomenala översättningar från engelska. Han gav då också ut dikter och essäer både i Polen (underjordiskt) och utomlands. De dikter som publicerades under 70-talet anses tillhöra de största inom antikommunistisk poesi utan att för den skull vara revolutionära. Efter att ha emigrerat till USA (där han undervisade vid Harvard) börjar han skriva mera metafysisk poesi. Språket är mycket viktigt som bärare av andens och medvetandets tillstånd. Trots sin svåra sjukdom fortsätter Baranczak under 90-talet med översättningar, diktsamlingar och essäer.

Adam Zagajewski har flera beundrare, både i Polen och utomlands. Kritiken är dock inte så nådig utan angriper honom för konstgjord högtravande intellektualism. Zagajewski är en filosofisk allvetare som vill avslöja existentiella lögner och den totalitära kulturens förljugenhet. Han är författare till ”Generation 68”:s två huvudparoller – ”säg sanningen” och ”tala direkt”. Under 80-talet var han en av de första som ansåg det nödvändigt med en brytning mellan litteratur och politik eftersom konsten har en viktigare målsättning än politisk publicistik. Dessa tankegångar finns i hans essäsamling Solidaritet och ensamhet (1986) utgiven i Paris där han bor sedan 1981. Han undervisar också i creative writing vid University of Houston, Texas. Idag är Zagajewski framför allt en poet av vackra impressionistiska fraser som vill fånga existentiella frågor. Han är inte längre en rebell utan snarare en porträttmålare av människans ofullständighet i vår motsättningsfulla värld.

Ryszard Krynicki, liksom Ewa Lipska, har mycket färre beundrare än Baranczak och Zagajewski eftersom deras poesi är svårare och mera intim. Krynicki är en lingvist men till skillnad från Baranczak anspelar han mera på den aforistiska poesin. Hans dikter är inte så verklighetsorienterade utan tar upp filosofiska frågor som till exempel erfarenhetens kaos.

Ewa Lipskas dikter är en dramatisk och grym konfrontation med den mänskliga individen som utsätts för kompromissernas, paradoxernas och hotens godtycklighet. Hennes dikter kräver en viss kunskap.

Bohdan Zadura jämnårig med ”Generation 68”, och lite yngre Piotr Sommer har blivit erkända poeter. Sommer använder gatans språk och skriver poesi som påminner om den stora poeten – lingvisten Miron Bialoszewski. Hans poesi innehåller en stor dos av ironi, parodi och pastisch. Zadura är de unga poeternas lärare. Hans poesi är ett övningsfält där man provar olika estetiska riktningar.

De yngsta, ”bruLion-generationen”

De politiska händelserna 1989 inledde en ny demokratisk verklighet och underlättade för en generation poeter att få sina dikter utgivna. Dessa poeter, för det mesta nu i 40 års ålder, brukar betecknas som ”unga” eftersom yngre generationer har ännu inte fått erkännande, dock en viss uppmärksamhet (Wojciech Wencel, Maria Cyranowicz, Krzysztof Siwczyk och Roman Honet).

Inom så kallade „bruLion generationen” kan man urskilja minst tre konstnärliga riktningar – klassicistiska, Frank O’Hara inspirerad och avantgardistisk.

O’Hara-riktningen

De största inom denna riktning är utan tvekan Marcin Swietlicki (allmänt ansedd som den främsta unga poeten) och Jacek Podsiadlo – som båda anser det vardagliga vara litteraturens utgångspunkt. Swietlickis dikter är inspirerade av ”New York skolan” samt av Frank O’Hara och John Ashbery’. Det är upprorets poesi. Andra intressanta företrädare för denna riktning är Milosz Biedrzycki, Dariusz Sosnicki och Karol Maliszewski.

Den klassicistiska riktningen

Poeter tillhörande denna riktning har klara anknytningar till traditionen. Många söker inspiration i barocken, som Eugeniusz Tkaczyszyn-Dycki, andra skriver religiöst -meditativ poesi, som litteraturvetaren Krzysztof Koehler, eller tar upp Rilkes och franska klassikers tradition, som Marzanna Bogumila Kielar (Sacra Conversazione). Andra intressanta poeter inom denna riktning är Andrzej Stasiuk (mera känd som prosaförfattare), Artur Szlosarek, Anna Piwkowska. Den klassicistiska riktningens poeter har intressanta föregångare i 50-talisterna Bronislaw Maj och Zbigniew Machej.
Här bör också nämnas poeter som ligger på gränsen mellan den klassicistiska och O’Harystiska riktningen som Marcin Baran, Jaroslaw Klejnocki och Jaroslaw Mikolajewski.

Den avantgardistiska riktningen

Den avantgardistiska riktningens poeter kräver en stor litteraturkunskap av sina läsare. Bland företrädarna av denna riktning kan nämnas Andrzej Sosnowski, Tadeusz Pióro, Andrzej Niewiadomski.

Poeterna i „bruLion” generationen är mycket olika sinsemellan. Det som förenar dem är distansen till det kollektiva, anspelningar på masskulturen, inspirationer av 60-talets kontskultur.