Program

Uttalande av Polens premiärminister Mateusz Morawiecki

29 december 2019

1900-talet medförde för världen ett ofattbart lidande och hundratals miljoner människors död i sjuka totalitära ideologiers namn. Nazismens, fascismens och kommunismens dödssiffror är uppenbara för människor ur vår generation. Det är också uppenbart vem som är ansvarig för dessa brott, och vilkas pakt som inledde andra världskriget, den mest mordiska konflikten i mänsklighetens historia.

Tyvärr är det så att ju längre tid som går sedan dessa tragiska händelser, desto mindre vet våra barn och barnbarn om dem. Just därför är det så viktigt att vi fortsätter tala högt om sanningen om andra världskriget, dess förövare och offer, och motsätter oss alla försök att förvanska historien.

Minnet av detta onda är särskilt viktigt för Polen, krigets första offer. Vårt land var det första att uppleva Nazitysklands och Sovjetrysslands väpnade aggression. Polen var det första land som slogs för att försvara det fria Europa.

Motståndet mot dessa onda makter innebär dock inte bara att minnas Polens hjältemod, det är något mycket viktigare. Detta motstånd är ett arv från hela det numera fria och demokratiska Europa som slogs mot två totalitära regimer. Idag, när vissa människor vill förtrampa minnet av dessa händelser i namn av egna politiska syften måste Polen stå upp för sanningen. Inte i eget intresse, men med tanke på vad Europa betyder.

Molotov-Ribbentrop-pakten, som signerades 23 augusti 1939, var ingen ”ickeangreppspakt”. Det var en politisk och militär allians som delade Europa i två intressesfärer längs en linje som bildades av tre polska floder: Narew, Wisła och San. En månad senare flyttades linjen till floden Bug, som resultat av ”Tysk-sovjetiska gräns- och vänskapsavtalet” från 28 september 1939. Det var en prolog till de onämnbara brott som under följande åren begicks på båda sidorna av linjen.

Pakten mellan Hitler och Stalin fick genast praktiska konsekvenser: den 1 september 1939 invaderade Nazityskland Polen från väster, söder och norr, och den 17 september 1939 anslöt sig Sovjetunionen genom att anfalla Polen från öster.

22 september 1939 hölls en stor militärparad i Brest-Litovsk, ett firande av Nazitysklands och Sovjetrysslands gemensamma seger över det självständiga Polen. Sådana parader organiseras inte av parter i en icke-angreppspakt, de organiseras av allierade och vänner.

Det är just vad Hitler och Stalin var – under lång tid var de inte bara allierade utan faktiskt vänner. Vänskapen blommade så mycket att när en grupp på 150 tyska komunister flydde från Tyska riket till Sovjetunionen före andra världskrigets utbrott överlämnades de av Stalin till Hitler som en ”gåva” i november 1939, vilket för dem innebar en säker död.

Sovjetunionen och Tredje riket samarbetade nära hela tiden. På en konferens i Brest 27 november 1939 diskuterade representanter från de båda ländernas säkerhetstjänster metoder och principer för samarbete i kampen mot polska självständighetsorganisationer på de ockuperade områdena. Andra konferenser om samarbete mellan officerare från sovjetiska NKVD och tyska SS hölls bland annat i Zakopane och Kraków (i mars 1940). Detta var inte samtal om icke-angrepp utan om att likvidera (det vill säga mörda) människor, polska medborgare, och om gemensamma aktioner för att åstadkomma total förstörelse av Polen.

Utan Stalins medverkan i delningen av Polen, och utan de naturresurser som Stalin försåg Hitler med, skulle den brottsliga nazityska krigsmaskinen inte ha tagit kontroll över Europa. De sista leveranserna av förnödenheter lämnade Sovjetunionen på väg mot Tyskland den 21 juni 1941, bara en dag innan Tyskland gick till anfall mot sin allierade. Tack vare Stalin kunde Hitler utan större motstånd erövra nya länder, stänga in judar från hela kontinenten i getton och förbereda Förintelsen, ett av de största brotten i mänsklighetens historia.
   
Stalin engagerade sig i kriminella aktiviteter i öst där han lade under sig det ena landet efter det andra och utvecklade ett nätverk av fångläger som den ryske Nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn kallade ”Gulagarkipelagen”. I dessa läger utsattes miljoner motståndare till kommunistregimen för slavarbete och mordisk tortyr.

Kommunistregimens brott började redan före andra världskrigets utbrott – hungersnöden som miljoner ryssar utsattes för i början av 1920-talet, Den stora svälten som ledde till döden för många miljoner invånare i Ukraina och Kazakstan, Den stora utrensningen där närmare 700 000 politiska motståndare och vanliga medborgare i Sovjetunionen, till stor del ryssar, mördades, och säkerhetstjänsten NKVD:s så kallade Polska operation där framför allt sovjetiska medborgare av polsk härkomst sköts till döds. Barn, kvinnor och män mötte döden. Bara i ”Polska operationen” sköts över 111 000 personer till döds av Sovjetkommunismen. Att vara polack i Sovjetunionen vid denna tid betydde dödsdom eller många år i exil.

Denna politik fortsatte med de brott som begicks efter Sovjetunionens invasion av Polen 17 september 1939, med morden på över 22 000 polska officerare och representanter för det polska samhällets elit på platser som Katyń, Charkiv, Tver, Kiev och Minsk, de brott som begicks i NKVDs tortyrceller och i tvångsarbetslägren i avlägsna delar av Sovjetimperiet.

De största offren för kommunismen var Sovjetunionens ryska invånare. Historiker uppskattar att mellan 20 och 30 miljoner människor mördades bara i Sovjetunionen. Döden eller tvångsarbetsläger väntade även sådana människor som varje civiliserat land tar väl hand om – krigsfångar som skickats tillbaka till hemlandet. Sovjetunionen behandlade dem som förrädare, inte krigshjältar. Så visade Sovjetryssland sin ”tacksamhet” mot de Rödaarmésoldater som varit krigsfångar: döden, tvångsarbetsläger, koncentrationsläger.
   
Kommunistledarna, framför allt Josef Stalin, är ansvariga för alla dessa brott. Åttio år efter andra världskrigets början görs försök att rehabilitera Stalin för att tjäna dagens ryske presidents politiska syften. Dessa försök måste mötas med bestämt motstånd från alla dem som har åtminstone en grundläggande kunskap om 1900-talets historia.
   
President Putin har ljugit om Polen vid många tillfällen och har alltid gjort det medvetet. Det sker oftast när ryska myndigheter upplever internationellt tryck på grund av sina aktiviteter, och trycket utövas inte på den historiska scenen utan inom den nutida geopolitiken. På de senaste veckorna har Ryssland råkat ut för flera nederlag: det misslyckades i sitt försök att ta total kontroll över Vitryssland, EU förlängde än en gång sanktionerna med anledning av den olagliga annekteringen av Krim, samtalen inom det så kallade Normandieformatet ledde inte till slopade sanktioner och samtidigt infördes fler restriktioner, denna gång av USA som lägger stora hinder i vägen för genomförandet av Nord Stream 2-projektet. Samtidigt har ryska idrottsmän avstängts på fyra år på grund av dopning.

Vi anser att president Putins ord är ett försök att dölja dessa problem. Den ryske ledaren vet mycket väl att hans anklagelser inte har någonting med verkligheten att göra, och att i Polen finns inga monument över varken Hitler eller Stalin. Sådana monument stod här endast när de hade rests av angriparna och brottslingarna – Tredje riket och Sovjetryssland.
   
Det ryska folket, som var det största offret för en av världshistoriens grymmaste brottslingar Josef Stalin, förtjänar sanningen. Vi tror på att ryssarna är en nation av fria människor och att de avvisar stalinismen, även när president Putins regering försöker rehabilitera den.
   
Det kan inte finnas något medgivande för att förvandla brottslingar till offer, eller göra de ansvariga för grymma brott till oskyldiga människor vars länder blev attackerade. Tillsammans måste vi bevara sanningen, i namn av minnet av offren och för vår gemensamma framtids bästa.


Mateusz Morawiecki
Republiken Polens premiärminister

« Tillbaka
      
Website Security Test