Program

79-årsdagen av den sovjetiska invasionen i Polen

17 september 1939 invaderade sovjetiska truppstyrkor Polen, i enlighet med det hemliga tilläggsprotokollet till Molotov-Ribbentrop-pakten som slöts mellan Tredje riket och Sovjetunionen 23 augusti 1939. Enligt tilläggsprotokollet skulle Polens territorium delas mellan de två totalitära staterna, och Sovjetunionen förpliktigade sig att stödja Tyskland i kriget mot Polen.

Som förevändning för invasionen hävdade den sovjetiska regeringen att den polska staten inte längre existerade p g a den tyska invasionen och den polska regeringens förväntade flykt från Warszawa. Därmed betraktade den sovjetiska sidan de tidigare bilaterala avtalen med Polen, däribland nonaggressionspakten från 1932, som ogiltiga. I själva verket befann sig de polska statsorganen ännu den 17 september på polsk mark och president Ignacy Mościcki betecknade i sitt tal de sovjetiska åtgärderna som en aggression. Det är inget tvivel om att Sovjetunionens agerande var ett brott mot de bilaterala avtalen och internationell lag.

De sovjetiska styrkorna stötte på polskt motstånd bl a i Wilno (Vilnius), Grodno (Hrodna) och Lwów (Lviv). I dessa städer, liksom på andra platser i de östra delarna av det dåvarande polska territoriet, inträffade många fall av sovjetiskt våld mot polska krigsfångar och civila. För att kunna rättfärdiga invasionen som beskydd av den vitryska och ukrainska befolkningens säkerhet uppmuntrade den sovjetiska ledningen öppet personer av dessa nationaliteter att attackera polacker.

Samtidigt med den sovjetiska krigsmaktens reguljära styrkor kom förband från den hemliga polisen NKVD som började verka på polskt territorium för att tillintetgöra den polska statsmaktens organ och allt potentiellt motstånd. På det Sovjetockuperade polska territoriet genomfördes massarresteringar och avrättningar av representanter för de ledande skikten i det polska samhället. De flesta av de polska officerare som tagits som krigsfångar föll offer för massmorden i Katyń, ett brott mot såväl krigets sedvänjor som internationella konventioner. Hundratusentals polacker deporterades till Sovjetunionen, huvudsakligen till Sibirien och Kazakhstan. Sovjetunionen hade flera gånger deklarerat att dess strävan var att krossa den polska staten och införliva de ockuperade områdena med Sovjetunionen.

Den sovjetiska invasionen påskyndade den polska regeringens beslut att lämna landet natten mellan 17 och 18 september 1939, vilket fick till resultat att Polens statsapparat byggdes upp i exil med president Władysław Raczkiewicz som ledare. Statsorganens kontinuitet upprätthölls i exilen vilket gjorde att den polska krigsmakten kunde fortsätta strida utanför Polen.

Polens förlust i försvarskriget 1939 innebar inte slutet på den väpnade kampen inom landet. Trots förtrycket från de båda ockupationsmakterna bildades redan 27 september Służba Zwycięstwu Kraju (Polska segerkåren), vilket blev början till det som senare skulle kallas Armia Krajowa (Hemarmén). Den polska motståndsrörelsens hemliga organisationer bildade tillsammans den största underjordiska staten i det ockuperade Europa. De två totalitära staternas brottsliga agerande ledde till en delning av Polen, som blev ensamt i sin kamp. På ockuperat polskt territorium påbörjades en massutrotning av landets befolkning, som i praktiken pågick ända fram till andra världskrigets slut 1945.

Andra världskriget var en av de mest traumatiska händelserna i Polens historia. Än idag har dess följder stort inflytande på Polens utrikespolitik. Trots att det nu har gått 79 år sedan september 1939 förblir polackerna som folk särskilda väktare av minnet av dessa händelser. I det krig som började i gryningen 1 september 1939 med Tredje rikets attack mot Polen utvecklades det största barbariet och det största folkmordet i världens historia. Det saknar sin like på grund av de tiotals miljonerna offer och den enorma materiella förstörelsen, och även med tanke på de fullständiga brotten mot alla moraliska och etiska normer.

« Tillbaka
      
Website Security Test